Adult-FanFiction.org : Non English

Takara	By : Trollmia Category: Misc. Non-English > Originals Views: 801 -:- Recommendations : 0 -:- Currently Reading : 0
Disclaimer: This is a work of fiction. I do not know the celebrity I am writing about. I do not make any money from the writing of this story.

Chapter List
- 1-Takara
- 1
Min historia - mina
figurer.. Tillhör mig... Vill ni låna - släng iväg ett mail...

Takara

Takara
blickade ut genom fönstret där hon satt i klassrummet. ”Ett år kvar av
studier, sen kan jag börja söka jobb på allvar.” peppade hon sig själv när
de bittra minnena började göra sig påminda. Hon lyssnade på med halvt öra när
läraren introducerade en ny elev i klassen. Först så tänkte hon inte ens
bevärdiga den nya eleven en blick, men alla kvinnliga elever suckade så
bedårande att hennes nyfikenhet tog överhanden och hon vände sin gulgröna blick
mot den nyanlände. Hon fick bita sig hårt i läppen för att inte följa sina
kvinnliga klasskamraters ljuva suckanden. Han var inte så lång, kanske runt en
och sjuttiofem, men hon anade att han antingen tränade ofta eller så hade
gudarna gett honom en perfekt kropp. Det långa svarta håret var ihopdraget till
en tofs i nacken. Hans ögon, de var lika gulgröna som hennes egna och hon kände
att hon drog blod på läppen. Den metalliska smaken i munnen fick henne att vakna
upp ur trancen och vända blicken ut genom fönstret igen. ”Skit också.”
svor Takara tyst för sig själv över att hon bitit hål i sin egen läpp. Hon
tappade dock snabbt intresset för verkligheten och gled bort i sin tankevärld
igen. De senaste åren hade varit rena tortyren för henne. Hon hade verkligen
försökt vara alla till lags, men i det långa loppet slutade det med att hon blev
förskjuten ur familjen. Hon hade blivit förskjuten samma dag som hon verkligen
bestämde sig för att läsa historia, religion och mytologi på universitetet för
att senare jobba inom museivärlden. Hennes familj ville att hon skulle gifta sig
med den man som de utsett åt henne. ”Fan ta dem allihop.” Takara fnös
till och om hon varit en drake skulle eldslågor slå ut genom hennes näsborrar.
Hennes överkänsliga sinnen sa henne strax att den nya eleven tagit plats bredvid
henne. Hon kunde känna hettan från hans närhet och om hon hade kunnat skulle hon
genast ha rest på sig och förflyttat sig till en annan plats. Istället fortsatte
hon att blicka ut genom fönstret med en uttråkad mask över sitt ansikte. Läraren
satte igång med lektionen och hon växlade sin hörsel mot lärarens monotona röst
som talade om Egyptens militäriska historia. Ännu en gång tackade hon de högre
makterna för sina speciella gåvor. Hon hade inte mästrat dem till fullo än, men
hon lärde sig mer och mer för varje vecka som gick. Lektionen förflöt utan att
några större katastrofer inträffade, det fanns ingen möjlighet till det när alla
i klassen stirrade på den nya eleven. Alla utom Takara vill säga, hon höll ena
örat mot läraren och det andra låg mestadels i viloläge. Hon riktade sina tankar
inåt. Hennes familj hade fortsatt att förfölja henne, trots att det nu gått
flera år sedan hon blivit förskjuten. Hon fördömde dem alla till de lägre
nivåerna i helvetet. ”Fasen, man skulle ju kunna tro att om man blivit
förskjuten att man ska få vara ifred, men det gäller tydligen inte mig.”
suckade hon djupt. Den som var värst var hennes styvfar, hon skulle inte
acceptera den mannen som fosterfar ens en gång. Han hade praktiskt taget
exploderat när hon vägrade lyda hans order. Hur i helaste Hades kunde han räkna
med att hon som tjugotreåring skulle gifta sig med ett karlhelvete som hon
aldrig tidigare träffat. ”No way José och Kyss Karlsson.”

-          Takara!
hördes en kraftig röst och hon hoppade högt av förvåning.

-          Ja
magistern?!

-          Jag föreslår
att du ger din bänkkamrat en rundtur på campus, sa läraren menande och hon hörde
de underliggande orden om att om hon inte gjorde som han sa skulle det påverka
hennes betyg.

Hon nickade
lydigt. Som vanligt lade hon an med den stoiska masken och kastade en blick på
klockan. Lektionen var snart slut. Läraren delade ut hemläxor och gav tillstånd
att sluta ett par minuter innan klockan ringde ut lektionen. Takara reste sig
långsamt upp och lade sina böcker i sin väska. Mannen bredvid henne stod upp och
hon visste att han stirrade på henne. Hon drog en osynlig suck och såg upp på
honom. Om hon kunde vrida tillbaka klockan en minut skulle hon göra det, för det
hon såg i hans ögon skakade hennes inre. Där fanns en åtrå, en hetta som fick
hennes hjärta att hoppa hage.

-          Seiryuu, Rei,
sa han med låg hes röst och Takaras hjärta bytte hagen mot en studsmatta
istället.

-          Mahou,
Takara, svarade hon och bröt ögonkontakten och började gå mot dörren.

Han hindrade
henne genom att ta tag i hennes arm. Hon stelnade till men vände sig inte om.

-          Dina
blodfulla ögon gör inte din iskalla mask rättvisa, viskade han intensivt i
hennes öra och Takara kunde sätta sin högra hand på att hennes kropps alla hår
stod på ända.

Hon ryckte
till sig armen och fortsatte att gå. Rei följde henne tätt i hälarna, och hon
kunde svära på att han flåsade henne i nacken. Omedvetet rynkade hon på näsan,
inte åt honom utan åt sig själv för att hon lät sig påverkas av honom. Men hon
gjorde som hennes lärare sagt åt henne, hon visade runt honom på campus. Med
enkla gester och extremt få ord så guidade honom under iskall artighet. När
dagen var slut så dröjde hon inte på stegen utan stormade hem till sin lilla
lägenhet några kilometer från skolan. Ingen kunde tala om det genom att titta på
henne, om man inte såg hennes ögon förstås. Från att vanligtvis vara gulgröna så
var de nu osande svavelgula. Hon visste att Rei inte bekymrat sig ett dugg över
vad hon visat honom under eftermiddagen. Han hade haft uppmärksamheten mot
henne, det var som om han blickat rätt in i hennes själ och vänt upp och ner på
hennes hjärta. Hon slog ut med handen och kapade en buske mitt i tu i ren ilska.
Vilket resulterade i ännu mer ilska för att hon låtit ilskan tagit överhanden i
henne och låtit visa det fysiskt. Hon såg sig omkring och konstaterade att ingen
sett henne. Hon såg ner på sin hand och såg sina naglar gå tillbaka till
normalläge. ”Mitt blod är förbannat kommer att ta överhanden en vacker dag,
och då vill jag inte längre vara min fiende.” tänkte Takara och slöt ögonen
för en kort sekund innan hon återupptog sin språngmarsch hem.

Rei hade
följt efter kvinnan med de gulgröna ögonen. Han log snett. Dagen kunde inte ha
börjat bättre, han hade studerat hennes varje rörelse hon gjorde.

Det fanns något bakom den iskalla fasaden som gjorde henne varm och levande. Han
lovade sig själv att en dag skulle hon ligga under honom, varm, levande och
flämtande. Hon skulle skrika hans namn högt när han tillfredställde alla hennes
begär. Han såg hur hon rusade ut ur skolan, han visste redan var hon bodde så
han hade tagit sig fram till hennes lägenhet fortare än vad någon människa
någonsin skulle göra. Han väntade, han väntade på att hon skulle komma
springandes nerför gatan, förbi honom och in i huset där hon bodde. Han hade på
avstånd studerat den unga kvinnan, han hade följt varje steg hon tagit i flera
års tid. Men det var först nu som han valt att stiga fram för att vara i hennes
absoluta närhet. Rei lät ett sexigt leende spela på sina läppar när han såg
hennes lilla figur komma farandes som ett skott utefter gatan. Raseriet hade
lämnat hennes aura, men han kunde tala om att hon fortfarande var upprörd. Med
fumlande händer fick hon fram nycklar och låste upp porten till huset.

Takara
andades tungt när hon fick upp dörren till sin lägenhet. Hon morrade dovt när
hon för sitt inre öga såg hans gulgröna ögon smila cyniskt mot henne. Med en
hård knuff slog hon igen dörren igen. En snabb blick på klockan fick henne att
inse att hon bara hade några timmar på sig innan hennes bågskyttekurs startade.
Hon slängde ifrån sig sin väska med skolböcker och försvann in i duschen,
fullständigt omedveten om att hennes varje rörelse bevakades av samma man vars
ögon var som hennes egna. Hade han kunnat höra genom väggarna skulle han ha hört
en långdragen djup suck när Takara klev in under de heta strålarna av vatten.

Det sög till
i hans underliv när han såg den våta uppenbarelsen med bara en svart handduk
virade om sin smidiga kropp. Utan att tänka på det gned han sig lätt med
högerhanden över sitt skrev. När han väl insåg vad han sysslade med svor han
dovt och bet ihop tänderna. Hon for som en skottspole i lägenheten och Rei
visste att hon snart skulle bege sig ut igen. Hon var en duktig bågskytt, men
hon tränade fortfarande flera dagar i veckan. Ibland så tävlade hon, om det var
pengar inblandade i prispotten. Men nu hade det gått flera månader utan någon
tävling. Och när hon inte tränade bågskytte så tog hon kurser i svärdshantering.
Under helgerna jobbade hon ibland åt en klubb som utkastare. Det sista fick Rei
att återigen att dra upp läpparna i ett leende. Hon var effektiv som utkastare,
mestadels för att de flesta inte tog henne för en stark och mycket potent
kvinna. Men hon gjorde proceduren kort med bråkmakare och fulla människor. Pang,
bom, krasch, sen åkte de ofta ut med ändan före på gatan. ”En mycket potent
kvinna må jag säga.” tänkte Rei och såg den nu iögonfallande Takara komma ut
ur huset igen. Han kände igen hennes klädstil, långa mörkröda byxor, så kallade
hakamas och en vit skjorta, eller yukata. Traditionell miko-klädsel, han hade
ofta funderat på om hon faktiskt var en miko, men under alla de år som han följt
efter henne hade hon aldrig kommit i närheten av de tempel som utbildade vita
magibrukare.

-          TAKARA,
koncentrera dig. Du har ju inte träffat ditt mål en endaste gång under hela
kvällen. Vad är det med dig idag flicka? undrade den kvinnliga ledaren.

-          Jag är ledsen
Ruuyu-san, men jag har haft mycket att tänka på under dagen, svara Takara och
bet ihop tänderna för att koncentrera sig på nästa pil.

-          Har det hänt
något?

-          Det kan man
väl lugnt påstå, kom det spottandes från den unga kvinnan när hon släppte iväg
pilen som den här gången satte sig mitt i prick på tavlan. Och det som har hänt,
kommer inte att ske igen.

Takara
plockade ihop sin båge och koger och bugade för sin lärare innan hon gick från
träningsbanan. Ruuyu-san såg efter den unga kvinnan. Hon hade tränat Takara i
bågskytte sen hon var tolv år. Hon såg flickan som en dotter och var väl
medveten om hennes fejd med sin familj. Ruuyu-san hade till och med blivit hotad
av flickans styvfar, men Ruuyu-san hade svarat med att om han ens försökte med
något så skulle de finna honom i hamnen med en av hennes pilar genom sitt svarta
hjärta. Mannen hade inte vågat närma sig den bestämda kvinnan igen. Och nu
oroade hon sig för dottern i sitt hjärta. Aldrig under de år som hon känt Takara
hade flickan tappat koncentrationen, inte ens under de hårda månaderna efter
familjens förskjutning, så vad hade hänt nu? En röst långt bak i hennes huvud
talade om att det bara kunde finnas en källa till problemet, och det problemet
kallades för man. Ruuyu-san suckade djupt innan hon åter vände uppmärksamheten
till de återstående kursmedlemmarna.

Takara svor
sig hela vägen hem. Hon svor sig grön i ansiktet över Rei och hans sätt att
krypa under skinnet på henne. ”Hur fan kunde jag låta det hända? Jag som inte
låter något påverka mig, hur kan jag låta honom fara fram med mina tankar som om
han vore en jävla twister?”

Rei höll sig
som vanligt i bakgrunden. Han beundrade hennes skicklighet i bågskyttet, men
ikväll hade hon varit som den värsta gröngölingen. Hon hade bara träffat sitt
mål med den sista pilen och den hade gått rätt igenom tavlan. Han skrockade
lågt. Hon hade varit förbannad, det kunde han se på långt avstånd. Och han anade
mycket väl vad som låg bakom hennes ilska. ”Well, så hon kan låta sig
påverkas. Hon är inte den isdrottning som alla kallar henne för. Ånej, det finns
alldeles för mycket känslor i den kvinnan för att vara gjord av is.”

Takara drog
av sig sina kläder och bytte om till en lång yukata. Med skolböckerna i hand
slängde hon sig ner på sängen för att studera hemläxan. Ämnet var inte det
roligaste, Egyptens militärhistoria. Hon suckade djupt och började läsa. Men
dagen tog snart ut sin rätt och hon somnade med ansiktet i boken.

Rei såg
hennes livlösa varelse ligga sträckt över sängen. En svag röst gjorde sig
medveten i hans huvud. En svag röst som talade om att han inte skulle pressa
henne för mycket, att han skulle ge henne tid. ”Men jag har gett henne tid.
Jag har gett henne flera år.” svarade han rösten i sitt huvud. ”Jag svor
att hon skulle bli min den dagen jag räddade henne undan mördarna som var ute
efter hennes riktiga familjs liv.”

~Flashback~

Den unge
mannen passerade ett gammalt tempel. Han hade ofta gått förbi platsen och
beundrat de vackra byggnaderna. Han visste att det bodde en ung flicka där, hon
var knappast äldre en åtta år. Hennes korpsvarta hår stod i skarp kontrast till
hennes vita hy och gulgröna ögon. Hennes ögon hade trollbundit honom första
gången han hade sett henne komma springandes nerför trapporna och rätt in i
honom. Hennes leende hade bränt sig in i hans själ. Men det var hennes ögon, de
hade samma färg som hans egna förbannade gluggar. Åh så han hade hatat sina
ögon. De fick människor att rygga undan för honom. Men den lilla flickan som
trillat rätt på honom hade bara skrattat och bett om ursäkt för sitt klumpiga
beteende. Hon hade inte visat sig vare sig rädsla eller fruktan för hans
uppenbarelse. Han blickade upp mot templet för att försöka få syn på flickan
igen. Men han såg rök stiga upp från en av byggnaderna och han sprang allt vad
han orkade för att se vad som pågick. Skräcken grep tag om hans hjärta när han
såg fyra män omringa hans lilla gulögda ängel. Framför templets portar låg
hennes familj, slaktade som sjuk boskap. Blodet flöt ut över gården och hans
lilla ängel hotades nu till ett öde värre än döden. Han slutade tänka och
kastade sig fram mot männen. Med gudalik snabbhet drog han ett av männens svärd
och tvekade inte att döda dem. De hade hotat hans ängelflicka. Inom loppet av
ett par sekunder var mördarna dräpta. Flickan hade förlorat medvetandet och han
lyfte upp henne i sin famn. Han anade en doft av körsbärsblommor i hennes svarta
hår och han bar henne till närmaste sjukhus. Motvilligt hade han lämnat hennes
sida, men han vågade inte stanna kvar i hennes närhet.

Flickan hade
vaknat upp av att varma trygga armar slöt henne i sin famn. Hon såg upp under
svarta hårtestar och hon log igenkännande. Hon slöt ögonen igen och lät sömnens
helande drömmar ta henne bort från verklighetens blodiga slagfält.

~End
Flashback~

Takara
vaknade med ett ryck. Inte ens i drömmarnas värld fick hon vara ifred för hans
ironiska leende gula ögon. Hon torkade sitt ansikte med handen och insåg att
hennes skolbok nu innehöll lite mer än bara kunskaper. ”Skit också. Jag måste
ha varit trött om jag somnade med huvudet i boken. Undrar hur mycket jag
dreglade i den.” Hon gick upp och in i badrummet för att tvätta sig i
ansiktet. Hon borstade genom det korpsvarta håret och fäste det i en låg lös
knut i nacken. Till dagens klädsel valde hon mörkgröna byxor och en lika grön
blus. Sandaler till fötterna och så drog hon den stora tygväskan som innehöll
alla hennes skolböcker över axeln. Med lagom promenadtakt gick hon till skolan,
väl medveten om att hon förmodligen skulle vara där först av alla.

Rei vaknade
ur sin slummer. Han såg sig förvirrat omkring i lägenheten som låg mitt emot
Takaras. En snabb blick på klockan så svor han tyst. Han hade försovit sig. En
snabbdusch hann han med innan han tog sin motorcykel för att hinna i tid till
första lektionen. Efter att ha parkerat och låst cykeln fann han objektet för
sin åtrå sitta tillbakalutad mot stammen av ett blommande träd. Hennes hår
smyckades av vita kronblad och han log åt den gudinneliknande uppenbarelsen. Hon
satt med näsan i en bok och han visste att hon förmodligen var borta från
verkligheten. Hennes glasögon hade halkat ner på näsan en bit och han uppbådade
all sin vilja för att inte gå fram och skjuta upp dem åt henne.

Klockan
ringde in den första lektionen och Takara slog ihop boken om irländska legender.
Hon tog av sig glasögonen och gick mot klassrummet. Hon såg Rei stå nonchalant
lutat mot korridorsväggen. Hon såg ner i golvet för att undvika hans heta blick,
men hon kunde inte undvika att höra hans hesa låga skratt. Han visste att hon
visste vad han tänkte på, i alla fall om han tydde hennes röda kinder rätt.
Takara skyndade sig till sin bänk och tog fram det material som krävdes av den
här lektionen. Hon gnisslade tänderna när hon kände närheten till Rei när han
tog plats bredvid henne. Medvetet strök han sin bara arm mot hennes och han
kände hur hon stelnade till vid hudkontakten.

-          Gör jag dig
nervös min lilla kattögda flicka? frågade Rei så lågt att ingen annan skulle
höra.

Hans fråga
belönades med en iskall dödande blick.

-          Nej, jag bara
ogillar att folk rör vid mig. Det får mig att må illa, väste Takara och bröt
ögonkontakten.

Hon slog upp
kapitlet som varit gårdagens hemläxa endast för att konstatera att sidorna
klibbat ihop sig. Hon svor tyst genom sammanbitna läppar och försökte diskret
peta isär bladen med sina naglar.

Dagen gick
till Takaras lättnad ganska fort. Hon hade nästan förväntat sig en långdragen
het tortyr från Rei, men det visade sig att de inte hade så många lektioner
ihop. ”Tacka gudarna för det.” tänkte hon och bestämde sig för att besöka
biblioteket när sista lektionen ringde ut. Biblioteket var nog inte ett av de
ställen som hon förväntade sig att Rei skulle besöka. Inte om han inte var
tvungen förstås. Hon fann en bok om all världens sagor och slog sig ner i en av
de mjuka fåtöljerna och drog av sig sina sandaler och lade benen i kors. Snart
befann hon sig i sagornas förhäxade värld.

Bibliotekarien fick skaka liv i den svarthåriga kvinnan för att säga att de
stängde för kvällen. Takara nickade frånvarande och bad om att få checka ut
boken och ta den med sig. Hon strövade ut från biblioteket med boken uppslagen
framför sig. Hon såg förvirrat ut när hennes vandring plötsligt hindrades av
någon framför henne. Hon visste redan innan hon såg upp vem hon kolliderat med.
Det låga hesa skrattet tillhörde ingen annan än Rei.

-          Ursäkta mig,
sa hon artigt men kallt och vek undan för att fortsätta gå hemåt.

-          Var har du
varit hela kvällen? frågade Rei och tog ett tag om hennes smala midja.

-          Det har du
inte med att göra, morrade Takara.

-          Inte?

Rei log och
slöt upp bakom hennes rygg och tryckte henne mot sitt hårda bröst. Han kände
hennes värme genom det tunna blustyget och han spred ut fingrarna på hennes mage
för att få så mycket kontakt med henne som möjligt gick. Takara började gnissla
tänder, hennes typiska vana när hon var irriterad och hon muttrade någon
ohörbart. Hon rös häftigt till när hon kände hans varma andedräkt mot sitt öra.

-          Är ni
självmordsbenägen Seiryuu, Rei? frågade hon med farligt låg röst. De flesta som
hört henne tala i det tonläget hade lagt benen på ryggen. Men tyvärr så var inte
Rei som de flesta andra heller.

-          Inte alls min
gulögda ängel, svarande han mjukt och lät sin tunga smeka hennes öras form innan
blåste lätt mot den fuktiga huden.

Det var
droppen för Takara. Hennes märkliga blod gjorde sig påmint och hon visste att
hennes naglar nu var omformade till rakbladsvassa saker. Klor skulle folk i
allmänhet kalla dem för innan de försvann illa kvickt ur hennes liv. Hon lät sin
högra hand smeka över hans. Rei ryckte häftigt till när han kände den stingande
smärtan där hon smekt honom.

Han kastade en blick över hennes axel och ner mot sin hand och stelnade till.
Han såg fyra långa strimmor efter hennes hand. Blod sipprade fram fort.

-          Vad i
helvete??

-          Släpp mig om
ni inte önskar fler av mina smekningar, sa Takara och log ondskefullt under den
svarta luggen.

Hon kände att
hans grepp om hennes liv försvann och hon vände sig om. Han stirrade ner på sin
hand där blodet nu flöt ganska häftigt.

-          Det finns en
orsak till varför jag är ensam i mitt liv, viskade hon och Rei såg in i hennes
ögon.

Men istället
för den förväntade gulgröna färgen så möttes han nu av ett par svavelgula sfärer
som glittrade elakt mot honom. Takara drog med sitt pekfinger över hans blodiga
hand och förde det sedan till munnen. Han såg henne ta fingret i munnen och
slicka i sig hans blod, hennes ögon glimmade under halvslutna ögon lock innan
hon vände på klacken och för att gå.

-          Tag varning
och lyssna till vad folk säger, ropade hon innan hon försvann utom synhåll för
Rei.

Rei såg
förstummat ner på sin hand och undrade hur allvarligt hon skurit honom
egentligen. Förbluffat insåg han strax att det inte fanns några som helst spår
av varken blod eller sår på hans hand. Han ruskade förvirrat på huvudet och gick
som i trance till sin motorcykel. Han var inte säker på om han ville veta vad
som hade hänt.

Takara gick
inte raka vägen hem, hon valde att stanna till vid en park. Med några snabba
hopp befann hon sig strax i toppen av ett lummigt träd. Hon satte sig till rätta
i en grenklyka och slöt ögonen. Hon koncentrerade sig på sin andning och kände
hennes demoniska sida dra sig tillbaka i hennes själs djup igen. En röst långt
bak i hennes huvud ville göra det känt för henne att det tog allt längre tid för
henne att tränga undan det märkliga blodet när det väl flöt upp till ytan,
speciellt efter att hon smakat på hans blod, något hon gärna skulle göra igen.
Takara fräste ilsket till när hon mindes hans metalliska men söta blod. Hon satt
kvar i trädet tills hon var helt säker på att hennes ögon och naglar återgått
till mänskliga normer igen. På vägen hem försökte hon tänka på saker som gjorde
henne lugn, så som blomsterprakt och vackra skogsbilder. När hon satte nyckeln i
låset till sin lägenhet beslöt sig Takara för att skippa skolan dagen därpå. Hon
vågade inte riskera att hennes inre demon återigen kom i dagen på grund av att
hormonstinna karlar inte lyssnade till hennes varningar. Hon anade att han
blivit chockad över det hon gjort med honom, men rädd, vettskrämd eller
skräckslagen. Nej, hon trodde inte att Rei kände till de begreppen. Hon slängde
iväg sin väska på soffan och stöp själv i sängen med ett långdraget stönande.
Hon försökte undkomma tankarna på varför hon egentligen tyckte sig känna igen
honom. Hans ögon, hans leende, det var bekant för henne. Men när hon försökte
minnas så fann hon ingenting. Kanske det låg begravt i hennes barndoms
förflutna? Alla de psykologer som hon talat med efter att hon blivit adopterad
sa att hon förmodligen upplevt en mycket traumatisk händelse som gjorde att hon
inte ville minnas, och troligt var att aldrig heller skulle få reda på vad som
hade skett i det förflutna. Hon hade vid förmodad åtta års ålder dykt upp på ett
sjukhus, medvetslös och utan att veta vad hon hette, var hon kom ifrån eller vad
hennes föräldrar hette. Hon hade satts på barnhem tills paret Akuma bestämde sig
för att adoptera flickan med de gulgröna ögonen. De hade trott att den tysta
lilla flickan skulle vara en medgörlig docka i deras händer. En docka som skulle
göra som de sa och föra dem till mer rikedom och makt. Men när Takara var elva
år så visade sig hennes märkliga blod vara mer än besvärligt för hennes
fosterföräldrar. När det var något som de ville att hon skulle göra men som
hennes blod såg som en återvändsgränd satte hon sig på tvären. Och det fanns
inga makter i världen som skulle ändra på hennes beslut. När hon var tjugo år
hade hon bytt efternamn till Mahou som betydde magi.

Rei studerade
den till synes sovande Takara från sitt fönster. Färden tillbaka till sin
lägenhet mindes han knappt. Synen av hur hon dragit sitt finger över hans hand
för att sedan stoppa det i sin mun för att långsamt slicka i sig blodet gjorde
honom plågsamt hård och han suckade djupt. Han tillät sig glida in i en lätt
sömn. Han visste att han behövde sömnen för nästa dag var en fredag, och Takara
jobbade de flesta fredagskvällar på en lokal dansklubb. Och det var sällan hon
gick hem före fyra på lördagsmorgonen.

Takara
vaknade tidigt på fredagsmorgonen. Hon ringde till skolan och sa att hon inte
kunde närvara idag på grund av kvinnliga obehag. Leendet spelade på hennes
läppar när hon sa det till den manlige rösten i andra änden. Kvinnliga obehag
kunde man alltid spela an på, det fick de flesta karlar att skruva nervöst på
sig. PMS-monster var det sista de ville råka utför. Hon gick in badrummet och
fyllde det stora badkaret till bredden av hett vatten. Den här dagen skulle
enbart ägnas åt saker som hon tyckte om att göra. Och heta bad var en av de
saker och en perfekt start på en läkande dag.

Rei insåg vid
tiotiden att Takara inte hade några större planer på att åka till skolan den här
dagen. Han följde hennes exempel utan att veta om det, han ringde till skolan
för att sjukanmäla sig, men dock inte för kvinnliga obehag utan han skyllde på
vanlig feber bara. Han återgick till sitt vakande av hennes lägenhet. Han
skärpte blicken och kunde se hur het vattenånga sipprade genom badrumsdörren.
Han log snett och visste sen tidigare att hon var en älskare av långa heta bad.
Hans inre öga målade upp ännu mer heta scenarion med han och henne i badkaret.
Han gav upp sitt vaknade och skyndade sig in i sitt eget badrum, inte för att ta
något långt hett bad. En lång iskall dusch var mer läge för hans skull, för hans
pinsamma kropp. Han hatade sin kropp för att den reagerade så skamlöst lätt på
den gulögda ängeln.

Takara ägnade
hela sin dag till att bara göra saker som hon tyckte var roligt. Hon hade legat
i det aromatiskt doftande badet i flera timmar innan hon beslutade sig för att
gå upp och äta en stadig frukost. Hon drog på sig en lång blodröd kimono med en
svart broderad drake på ryggen och lade sig på sängen med sin nylånade bok. Vid
lunchtid bestämde hon sig för att göra en utflykt till den närliggande parken
med de exotiska växterna. Hon gjorde i ordning en picnic-korg med diverse
godsaker och försvann ut genom dörren. Men ibland fick hon känslan av att vara
förföljd.

Diskret såg hon sig då och då omkring men kunde inte sätta fingret på vem eller
vad som förföljde henne. Sitt sjätte sinne vägrade hon lyssna på, för det
lyssnade bara till hennes hjärta. Hade gjort det sen karlskrället kom infarandes
som en stormvind i hennes liv. Och hennes sjätte sinne sa henne att det var Rei
som följde efter henne. Hennes logik sade emot intuitionen, för hur skulle han
kunna veta var hon bodde? Hade han följt efter henne från skolan skulle hon ha
upptäckt honom, eller hur? Takara andades djupt och fann en lummig och väl dold
plats bland några täta rododendronbuskar. Hon vek ut sin stora filt och plockade
fram gottiset ur sin korg. En flaska med blodrött vin, ett högt kristallglas,
salta kex, ostar och vindruvor. ”Perfekt, det är perfekt.” fnissade hon
flickaktigt och öppnade vinflaskan. Det blodröda innehållet fyllde glaset och
hon lade sig på mage med näsan i en bok. ”Om jag hade vänner så skulle de
säkert säga att det här var vardagsmat för mig. Att ligga under buskarna med ett
glas vin och ansiktet planterat i en bok om sagor och legender är väl
fullkomligt normalt, eller hur Mahou?” Hon smuttade på vinet och började
läsa ett nytt kapitel.

Rei hade
funnit en utkiksplats i ett närliggande träd. Han log åt synen. Hans gulögda
ängel hade funnit det perfekta gömstället bland allt folk. Det fanns inte en
levande själ som kunde tala om att inne bland buskarna låg en svarthårig kvinna
och drack vin och läste sig hög på sagor. Han lät henne dricka sig lagom simmig
på vinet innan han bestämde sig för att göra en kraschartad entré i hennes
glänta. När flaskan tömts på mer än halva innehållet hoppade han ljudlöst rätt
upp i luften och landade mjukt grensle över henne utan att skada henne. Han
satte sig grensle över hennes välformade bak och fångade upp hennes livsfarliga
händer i sina innan hon hann sätta klorna i hans ömtåliga skinn.

-          Ånej lilla
ängeln min. Det tricket går jag inte på igen. Håll händerna där jag kan se dem,
viskade han hest med läpparna mot hennes öra.

Takara
svarade med ett skrovligt morrande. ”Han är inte dum, han lär sig av några av
sina misstag. Frågan är om han någonsin kommer att lära sig att ingen sätter sig
på mig.” tänkte hon grumligt och glömde lämpligt bort att han redan satt på
henne och hon kunde inte göra ett dugg åt det. Hennes kropps kontakt med hans
fick hennes hjärta att sända tankar till hennes hjärna om att det här var ett
gott läge att ge upp kampen. Men hennes kallt beräknande hjärna hade inga såna
planer. Nej, den bidade sin tid och sin hämnd.

Han höll fast hennes vrister över hennes huvud med sin högra hand. Han var
starkare än henne så det utgjorde inget problem för honom. Hans samvete mumlade
något om att han borde tänka på att behålla sitt liv. Men han ignorerade den
rösten duktigt. Det enda som var viktigt för honom nu var den varma och levande
lilla kvinnan mellan hans grenslade ben. Hon kämpade duktigt för att komma loss,
men hon satt pinsamt fast där han ville ha henne.

Takaras
mindre trevliga förmåga att gnissla tänder kom i dagen igen. Hon kunde klart
känna vad Rei kände för henne, och det kände hon mot sina skinkor. Han halvlåg
över hennes rygg och hur hon än försökte kunde hon inte ta sig loss. ”Ha, så
mycket för självförsvarskurserna jag har gått. Jag klarar inte ens av en sån här
situation.” tänkte hon ilsket och gjorde nya försök att kasta av honom men
det resulterade bara i att hon kände hans hårda upphetsning gnidas mot hennes
bak istället. Hon kände hur hennes kropp gick från ett ålande läge till att
ligga helt blixtstilla. Rei kände hennes plötsliga kapitulation och fortsatte
med sin erotiska tortyr.

Han smekte henne sakta med fingrarna över hennes armars bara hud. Han log tyst
när han såg hur hon fick gåshud av hans göranden och det fick honom att bli mer
vågad. Han förde undan hennes obsidiansvarta lockar från hennes nacke och böjde
sig ner för att låta sin lena tunga göra våta spår. Takara svalde ett kvidande
och försökte ignorera den molande sköna värken i sitt underliv. Han kände hur
hans begär började ta överhanden och han visste att han inte skulle klara av att
ge tortyren så mycket längre till. Han bet lät i hennes nacke och den här gången
lockade han fram ett gnyende från den gulögda ängeln. Han log med läpparna mot
hennes hud.

-          Du kan inte
undkomma det faktum att du längtar efter närhet lilla gulögda katt, viskade han
och förde sin fria hand utefter hennes midja. Han klämde lätt till med fingrarna
i hennes ljumskar och hon ryckte häftigt till.

”O shit, vad
i helvete var det där han gjorde nu?” skrek hennes hjärna och kände hur hennes kropp
pulserade av allt häftigare begär. Visste hon inte bättre hade hon nästan kunnat
svära på att han orsakat en orgasm och det endast genom att trycka lätt med
fingrarna mot hennes högra ljumske. Det hela gjordes inte lättare av att hon
hörde honom skratta hest mot hennes nacke. Takara svor honom ända vägen ner till
Hades mest fruktade utrymmen. ”Åhhh, han ska få betala för det här, det svär
jag vid min heliga pilbåge att han ska få göra.” Hennes förbannelser bröts
av ännu en jordskakande upplevelse och alla tankar på hämnd for för ett par
ögonblick all världens väg när hon valde att njuta av känslan för ett par
ögonblick. Rei fann hennes klädsel utmärkt för hans förföriska konster. Han fann
knuten till kimonon och drog upp den med utstuderat långsamma rörelser. Han tog
tag och drog isär det silkiga tyget med lätthet. Hans högra hand fick nu
tillgång till bar hud.

-          Jag frågade
dig igår om du var självmordsbenägen och jag frågar det igen. Är du
självmordsbenägen Rei? väste Takara passionerat. Hon var fullpumpad av adrenalin
och lusta över hans vågade handlingar.

-          Mahou,
Takara, jag svarar dig än en gång. Inte alls. Jag vill bara njuta av dig för ett
par ögonblick i evigheten, svarade Rei med hes röst och gned sin upphetsning mot
henne för att förstärka sin åsikt och drog därmed fram ännu ett gnyende från
Takara.

Han lade hela
sin hand mot hennes nakna midja innan han lätt höjde sig en aning så att han
kunde dra undan det röda tyget under sig. Hans lätta leende blev bredare när han
hörde henne dra häftigt efter andan. ”Du är min, min att äga lilla gulögda
ängel.” tänkte Rei och lät pekfingret följa hennes bara ryggrad.

-          Du minns mig
inte eller hur? frågade han tyst till slut. Han visste att han var tvungen att
fråga innan han gick vidare med sin förföriska lek.

Takara bet
ihop om tårarna som vällde upp. Hon visste inte varför, men hans fråga hade
väckt känslor i henne som hon inte visste vad hon skulle göra med. ”Jag minns
ett leende som liknar hans, jag ser den manliga motsvarigheten till mina egna
ögon i honom, jag har sett dem tidigare, men jag kan inte för mitt liv säga
varifrån de minnena kommer.” tänkte hon och slöt ögonen för att förhindra
att tårarna rann över sina breddar.

Rei släppte
taget om hennes vrister och reste sig upp. Han väntade på att hans ord skulle
sjunka in i Takara innan han gick vidare. Under flera år hade han anat att hans
lilla ängel inte mindes incidenten med sin familjs mördare eller något som
existerat före den. Som barn hade hon förmodligen trängt undan de smärtsamma
minnena och vägrat dem låta komma i ljuset igen.

Takara reste
sig upp och drog in knäna under sig. Med några enkla handrörelser så knöt hon
ihop sin kimono och försökte hålla händerna stadiga. Hans förföriska konster
hade gjort kraftigt intryck på henne, men det fanns inte en chans i Hades att
hon skulle erkänna det för honom, inte heller för sig själv. Men hans fråga – Du
minns mig inte eller hur? – hade gjort större inverkan. Hennes tankar och
drömmar om hans leende och gulgröna ögon hade alltid funnits. Men hon hade tills
för några dagar sen alltid inbillat sig att det varit ren inbillning. Sen
nickade hon lite lätt. Hennes hjärta hade gjort en uppgörelse med hennes hjärna.
Hon ville ha reda på sanningen, kosta vad fan det kosta ville.

Rei satte sig
ner bredvid Takara på filten. Hon slog upp resten av vinet i glaset och gav det
till honom. Han tog emot det och smuttade lätt på den röda drycken.

-          Jag vet inte
hur gammal du var när jag såg dig första gången, men jag gissar att du var runt
åtta år, började Rei. Du kom nertumlandes och skrattande för en tempeltrappa. Av
misstag sprang du rätt in i mig och slog omkull mig.

Han ställde
gav tillbaka glaset till Takara som såg på honom med stora tefatsögon.

-          Du landade på
mitt bröst och såg med ett leende rätt in i ögonen på mig. Jag blev först
alldeles lamslagen av vad som hade hänt. Men när jag väl insåg att du var en
flicka, ett barn, som ägde samma typ av ögon som mig, hade du redan försvunnit
upp för trapporna igen. Men jag valde att varje dag efter den händelsen att
alltid gå förbi helgedomen, endast för att se en skymt av den lilla gulögda
flickan igen.

Takara svalde
hårt, hennes huvud började värka och hon anade att illamående låg runt knuten.

-          En dag såg
jag rök stiga upp från helgedomen, massor av rök och jag skyndade mig upp endast
för att se min lilla ängel omringad av fyra män. Hennes föräldrar…. Reis röst
tonade bort, han var inte säker om han var den rätte att berätta det här för
Takara, men han tog mod till sig och följde upp sin mening. Hennes föräldrar och
släktingar låg dräpta på helgedomens entré, deras blod färgade grusgården röd.
Flickans öde hade nog varit värre än dödens om jag inte dykt upp. Jag tvekade
inte, inom loppet av ett par sekunder låg männen dräpta för min hand. Allt detta
för att de hotade min ängel.

Han såg henne
bli likblek över hans berättelse och han svor tyst, kanske hon inte var redo att
höra sanningen ännu?

Under tiden
som Rei berättat hade hennes minne sakta återkommit till henne. Hon såg den
blodiga gården. Hon såg sina föräldrar ligga dräpta på trappan in till
helgedomen och hur hon omringades av fyra män som plötsligt hade ändrat sina
planer om att endast döda henne till att nyttja ett barn för sina begärs skull.
Hon såg hur hela hennes tillvaro explodera i blod och inälvor. Sen svartnade
allt. När hon väl vaknade till sans igen bars hon i starka armar. Hon hade
smilat och känt sig trygg i ett par starka armar. Hon hade sett ögonen på sin
beskyddare och kände igen honom.

Han hade ägt samma färg på ögonen som henne och hon visste att de hörde samman.
Takara kände hur hon blev yr i huvudet och valde att lägga sig ner på rygg för
att förhindra att hon trillade omkull där hon satt.

Rei lade sig
bredvid henne och lade sin högra arm om hennes midja och drog henne intill sig
så att hon låg med sin rygg mot hans bröst. Han hörde hennes tysta gråt över att
återfå smärtsamma minnen tillbaka. Det skar i hans hjärta, men han visste
samtidigt att det var ett nödvändigt ont om deras förhållande (enligt hans
uppfattning) skulle kunna gå vidare.

Takara hade
aldrig känt sig tryggare i sitt liv som hon gjorde nu i hans famn. Hans låga
vibrerande märkliga ljud fick henne att känna sig avslappnad. Ljudet var i det
närmaste likt en katts spinnande ljud och det gick genom hennes kropp som om det
vore den mest naturligaste sak i världen. Hon drog snyftaktigt in ett djupt
andetag innan hon helt lämnade över sig till hans mjuka smekningar.

Han strök sin
hand i cirkulära rörelser över hennes mage tills han visste att hon somnat. Han
fann hennes nycklar och plånbok i korgen och lade dem i sin ficka innan han
lyfte upp henne i sin famn för att bära med sig henne tillbaka till hennes
lägenhet. Han var glad över att parken inte låg alltför långt ifrån hennes hem,
visserligen var han stark, men att bära en fullvuxen kvinna i sina armar skulle
nog tära även på hans krafter om det varit ett större avstånd att gå.

Han lyckades
låsa upp dörren till hennes lägenhet utan större problem, han valde att lägga
ner henne på sängen och stoppade om henne ordentligt. Han lade nycklar och
plånbok på nattduksbordet bredvid sängen innan han försvann ut genom dörren. Han
ogillade att lämna henne men han skulle ha uppsikt över henne från sitt eget
fönster på andra sidan gatan.

Takara
vaknade upp med en sjujäkla huvudvärk under fredagsnatten. Hon insåg strax att
hon befann sig i sin egen säng och det hade hon inte gjort när hon somnade. Hon
tänkte tillbaka vad som hade hänt och insåg att Rei måste ha vetat var hon
bodde. Med ett stön reste hon sig upp i sittande läge i sängen, motvilligt
öppnade hon till slut ögonen fullt och såg sig omkring, men hon kunde inte se
Rei i närheten som hon först trott att hon skulle göra. Med en glidande rörelse
tog hon sig ur sängen och gick in i köket för att dricka vatten. Allt vinet
under eftermiddagen hade gjort henne bakfull klockan tre på natten och mycket
törstig. Men hon var både besviken och lättad över Reis beteende. Lättad över
att fortfarande vara ägarinna till sin egen kropp och besviken för att hon inte
var det. Hans förföriska lekar hade eldat upp henne mer än hennes egna fantasier
någonsin gjort och han hade inte ens rört vid hennes intima delar. En rysning
skakade genom hennes kropp när hon mindes hans varsamma händer och heta läppar
mot sin nacke. Takara flyttade uppmärksamheten tillbaka till det iskalla
vattenglaset och funderade allvarligt på en iskall dusch. Men tankarna om varför
han hade övergivit henne i hennes lägenhet jagade på henne.

Han hade suttit som gjuten på henne sen han dök upp i hennes liv, han bar hem
henne när hon gråtit sig till sömns i en park, lämnat henne där i en olåst
lägenhet. Nej, Takara var mer än förvirrad över hans handlingar. Men samtidigt
undrade hon över om han var av samma förbannade blod som henne själv, speciellt
med tanke på om de hade samma slags ögon.

Rei hade satt
sig till rätta i en fåtölj med blicken riktad mot Takaras lägenhet. Då och då
hade han slumrat till, men när hon hade vaknat ja då hade även han varit
klarvaken. Hans intuitiva röst talade om för honom att efter händelsen under
eftermiddagen var de mer sammanbundna än tidigare och därför kunde han allt mer
känna det Takara kände. Det var ett av händelseförloppen hos demonvampyrer. När
de väl valt ut en maka så öppnades en kanal mellan dem, han kunde känna hennes
känslor, hon kände hans känslor. Han log lite snett åt den nya informationen som
hans hjärna gav honom. ”Om hon är bunden till mig nu så borde jag kanske
testa den teorin först?” Han lät sin fantasis gränser fara all världens väg
och hängav sig till mer eller mindre lustfyllda tankar. Hela tiden var hans
blick riktad mot Takaras rastlösa form på andra sidan gatan. Han såg sig själv
smeka henne hett och intimt, utan att han lade märke till det hade hans hand
flyttat sig och han smekte sig själv genom jeanstyget.

Takara
stönade lågt när hon kände en plötslig våg av lusta. Hon blev skrämd över de
syner, de tankar som flödade genom hennes huvud. Hon försökte tänka på annat men
vad än hon började tänka på så förvandlades det till erotiska vyer för hennes
inre öga. ”Vad i helvete är det med mig egentligen? Kan jag inte tänka en
endaste vettig tanke utan att jag blandar in han i det hela?” Till
slut gav hon efter för sin kropps önskningar. Hon lade sig i sängen och lät
lustan ta överhanden för några minuter. Hon blundade och hennes händer spelade
smeksamt över hennes kropp. Hon kved tyst när hon lekte med tummen och
pekfingret över bröstvårtorna.

Rei såg
hennes upphetsade varelse och hans ironiska leende växte sig allt bredare. De
var bundna till varandra, både till kropp och själ. Hon kände hans lusta och
hängav sig hett till de känslor han planterade i hennes kropp. Han kände hur
smärtsamt hård han var under byxorna och han längtade efter att få begrava sig i
sin älskade kvinnas heta värme.

Takaras
fingrar letade sig ner över hennes mage och mot de svarta lockarna som dolde
hennes inre hemligheter. Hon snyftade till av upphetsning när hennes fingrar kom
i kontakt med nervknuten som var hennes känsligaste punkt. Hennes totala
avsaknad av sexliv gjorde hennes arbete kort. Endast minuter senare så kom hon i
en våldsam orgasm.

Rei kände
våldsamheten i hennes orgasm i sin egen kropp och han stönade högt och insåg att
han borde boka tid i tvättrummet härnäst. Han slappnade av och såg hur Takaras
generade varelse stapplade in till badrummet.

”Vi måste komma samman snart och bli makar, annars kommer du att bli min död.
I alla fall om du ska ha flera såna där privata stunder.” tänkte Rei, han
skrattade lite hest och reste sig upp för att gå in i duschen även han. Han slet
av sig de nu oanvändbara byxorna och slängde dem i tvättkorgen innan han
försvann in bakom duschdraperiet.

Takara var
chockad över sig själv, visst hade hon tillfredsställt sig själv tidigare, men
aldrig att hon uppnått den klimaxen som hon gjort idag. Hon drog häftigt efter
andan för att försöka ta sig själv samman efter det enorma känsloexplosion som
ägt rum i hennes kropp. Hon var fortfarande upptänd, hon skulle kunna göra om
samma sak igen och uppnå samma resultat, men hon vågade inte. Hon hade gett
efter en gång för mycket för sina egna känslor. Det skulle inte ske igen, lovade
hon sig själv. Hon skrubbade av sig i kallt vatten och drog på sig en silkig
morgonrock och gick ut i köket. Med vana fingrar satte hon på en kanna vatten
och gjorde i ordning en kopp med örtte.

Rei kom ut ur
duschen och såg hur lyset tändes i Takaras lilla kök och visste att hon
förmodligen gjorde sig någon form av te. Han visste sedan tidigare att hon
älskade olika teer och det här var förmodligen inget undantag. Och om hans
instinkter berättade de rätta sakerna för honom så var det hemmagjorda teer,
örter som hon själv plockat och gjort te på. Han skakade på huvudet och tänkte
att om hon fötts på 1400-talet i Europa hade hon förmodligen bränts som häxa på
häxbålen som flammade över den kontinenten.

Takara slog
sig ner i sin fåtölj med tekoppen och såg ut genom det östra fönstret i sin
lägenhet. Långt borta på horisonten växte sig Moder Eos rosa mantel sig allt
starkare och gryningens första strålar gjorde sig medvetna i hennes ögon. Hon
suckade djupt och tog en klunk av det lugnande örtteet. Inombords svor hon sig
blå över Reis inflytande över hennes tankar och framförallt hans inflytande över
hans kropp. ”Hur i helvete kan han ha sådan makt över mig?” frågade hon
sig om och om igen. ”Jag har aldrig tidigare tillåtit någon komma mig så
nära, jag har ju i Gudinnans namn, inte ens förälskat mig i en karl tidigare.
Hur kan han bara komma och ta över hela min värld på det där sättet?” Takara
rynkade pannan och lät en mindre fnysning komma genom hennes näsborrar. Hon
försökte att tänka logiskt.

Hon gick genom varje medvetet minne hon hade och försökte därefter förklara för
sig själv varför hon betedde sig så som hon nu gjorde gentemot mannen som
invaderat varje del av hennes personliga liv. Och hon kom fram till en slutsats,
den var enligt henne både tragisk och allt för härlig för att vara sann. ”Ok,
så vi är väl i stil med själsmakar? Tvillingsjälar eller något? För hur i
helvete kan han känna det jag känner? Hur kan han veta det jag vet? Och hur i
hela jävla Hades svarta salar kan han ha samma jävla färg på ögonen som mig? Jag
som hatat mina ögon genom hela mitt vuxna liv för att folk fruktar dem, visst de
har väl rätt att jag kan vara farlig, men hur fan kan man ta det genom en
människas ögon?” Takara önskade att hon kunde slänga iväg tekoppen med all
hennes kraft i väggen endast för att se på hur många bitar hon kunde krossa den
i. Men som alltid, eller nästan alltid – ett ögonblick av svaghet gick henne
genom fingrarna, men nästan alltid – så behärskade hon sig och lade till med en
totalt känslolös ansiktsmask som ingen kunde tolka, inte ens Rei.

Rei såg
hennes sammanbitna ansikte genom sitt fönster och önskade att han kunde vara
henne nära och berätta om varför hon gjort som hon gjort för någon halvtimme
sedan. Han var bunden till henne och hon var bunden till honom med band som inte
var synliga för blotta ögat även om både hans och hennes ögon var mer än vanliga.
”Jag måste berätta för henne annars kommer hon att slita sönder sin själ.”
tänkte Rei. Men fem på morgonen var inte den rätta tidpunkten för att tala om
sådana saker. Nej, han måste planera det bättre så att hon kunde acceptera sin
roll som hans själsmaka. Hade hon inte haft den märkliga gulgröna färgen på
ögonen så visste han att han ändå varit hennes älskare. Men nu var de två av
samma ras och för att inte låta blodet deras gå till spillo så måste de para sig
med varandra, de måste få en arvinge till demonvampyrernas tron.

Takara
somnade i fåtöljen till slut, utmattad till det yttersta av sina tankar. Hon
märkte inte den mörka skuggan som gled in i hennes lägenhet och förflyttade
henne till sängen och bäddade ner henne under täcket. Han såg ner i hennes
vackra avslappnade ansikte och log lite när han hörde henne mumla i sömnen.
”Du är min vackra Takara, min skatt. Bara så att du vet. Ingen man kommer
någonsin att komma nära dig igen på samma sätt som mig.”

Takara
vaknade nästa morgon av att hon hade svårt att andas, hon insåg strax att hennes
täcke låg över hennes ansikte och förhindrade att friskt syre kom in genom henne
andningsvägar. Hon svor tyst och slängde av sig det tunga täcket och hon reste
sig upp och kliade sig förvirrat i huvudet. Det sista hon kunde minnas var att
hon faktiskt satt i sin fåtölj och inte gått och lagt sig i sängen för att sova,
så varför befann hon sig där? Hon ruskade ett par gånger på sitt svarta huvud
men inget föll på plats, hennes sista minne var att hon somnade i sin fåtölj.
Alltså måste hon ha gått i sömnen till sin säng, eller så hade någon burit
henne. Ett vagt väsande passerade hennes mörkröda läppar, för den ende som ens
skulle våga sätta foten i hennes lägenhet var Rei. ”Jävla karlslok.” svor
hon till slut tyst när hon visste att hon inte var den som vandrade runt i
sömnen. ”En vacker dag kommer han att råka väldigt illa ut om han ska försöka
förföra damerna i deras sömn.” Omedvetet började henne tänder gnissla och
men det dröjde inte länge förräns hon upptäckte det och bet ihop om sin dumma
vana och lovade sig själv att det skulle stå Han dyrt för att han vågat sig in i
hennes lägenhet. Hon vägrade lyssna på sitt hjärtas röster som ropade högt om
att han var den som hon behövde, att han var den som var den rätte för henne.
Han och ingen annan. ”Jag vill välja själv, jag vill inte ha någon som något
slags öde utvalt åt mig. Tvillingsjäl eller ej, jag vill välja själv.”
tänkte Takara trotsigt och bet ihop om sanningen. Hon gick upp och klädde sig i
en svart kimono med blodröd obi. Det var lördag och hon skulle jobba på en av
stadens krogar som utkastare. Hon gick till krogen där hon skulle arbeta med små
trippande steg, irritationen steg allt högre i hennes kropp. Hon kände att Rei
följde efter henne och hennes mindre logiska sinne talade om sammanbindning med
hans sinne. Men hennes mer logiska sinne kastade den idén åt sidan. Hon var sin
egen, ingen skulle försöka sig på att strula med hennes hjärna.. *dhaa*

Rei såg henne
försvinna in på klubben i mindre lämplig dräkt, han valde att stanna utanför.
Att gå in vore nog mer eller mindre självmord just nu. Då de var sammanbundna
kunde han känna hennes vrede och den vrede han kände pulsera ut från henne fick
honom att blekna. Hon var på gränsen till totally pissed off.

Takara log
mot mannen i entrén, och han steg snällt förbi så att hon kom in. Hon gick till
omklädningsrummet och med snabba steg befann hon sig framför sitt
omklädningsskåp. Hon lirkade upp numren som gav henne tillgång till de kläder
som passade hennes jobb som utkastare. Fort, lika fort som ögat blinkade hade
hon bytt från kimono till svarta tighta jeans och svart t-shirt med en svart
skinnväst. Hon stängde och låste efter sig och gick ut till entrén igen. Mannen
log mot henne och steg åt sidan.

-          Inga problem
än så länge, svarade mannen och lät Takara ta över hans arbete som utkastare.

Takara
svarade inte men log respektfullt mot sin föregångare innan hon vände blicken
mot den dansande massan innanför henne och den väntade människorna på andra
sidan av henne.

Rei såg
Takaras nya formella klädsel och han kunde inte annat än att bli hårdare.
”Hur i helaste helvete lyckas kvinnan med att gå från läcker till totalt
katastrofområde för män?” frågade han sig när han såg Takaras tighta
utstyrsel. Han längtade efter att lägga händerna om hennes välformade bak som nu
inte lämnade mycket till fantasin. Rei vaknade snabbt upp ur drömmarnas värld
när den förste for ut med en väldig fart, huvudet före. En lång svordomsramsa om
pms-kärringar och mensmonster hördes innan den utkastade mannen vinglade vidare
i natten.

Takara såg
Rei stod lutad mot en av entréns motstående väggar. Han verkade inte ha några
planer på att försöka ta sig in, kanske det hörde samman med hennes sardoniska
leende så fort hon lagt ögonen på hans uppenbarelse. Han skulle få kämpa för att
få henne lika villig som i parken, för att inte tala om hur han skulle tillgå
för att hon åter skulle öppna upp vid ett riktigt sexuellt förhållande. Hon
skrattade hest åt sina elaka tankar.

Han såg
hennes djävulska leende och rös till i kroppen. Hon var medveten om deras
själsliga koppling, det var han säker på. Han grinade ett snett leende mot sin
kvinna och lät sina fantasier fara fritt i sin hjärna. Han såg bilder i sitt
inre på hur Takara stod med händerna och magen mot väggen samtidigt som han lät
sina händer leta sig in under hennes slimmade topp. Hon skulle inte tro att hon
skulle få slippa undan så lätt, inte nu när han visste hur han fick henne svag i
knäna.

Takara svor
tyst när hon kände hur hennes kropp eggades upp till bristningsgränsen. För sitt
inre öga såg hon hur Rei lekte med hennes kropp, han smekte henne intimt och hon
bet tillbaka ett kvidande. Hon gnisslade tänder och slog hårt med knytnäven i
tegelväggen så att den sprack, sen gick hon in i lokalen igen. Hon hoppades på
att hennes våldsamma uppträdande hade gett honom en avtändning. Men ack så hon
bedrog sig. Det blev allt värre när hon kom in och till slut bestämde hon sig
för att sluta. Hon gick fram till den andre vakten och menade på att hon inte
mådde så bra. Mannen såg förvånat på Takara, hon var inte en sån som blev sjuk.
Men hon såg onekligen ansträngd och blek ut, så det var kanske bäst hon gick
hem. Takara tackade för sig och gick för att byta om. Elden i hennes kropp ökade
för varje minut som gick och hon drog en lång svordomsramsa över kåta karlar.
Istället för att gå ut genom entrén valde hon att smita ut bakvägen, om hon
lyckades komma tillräckligt långt bort kanske han inte skulle kunna nå henne med
sina tankar? Hon hoppades på det och började springa genom de mörklagda gatorna.
Hon nådde strax parken där hon till sin lättnad upptäckte att elden i kroppen
började svalna. ”Några kilometer till och jag är fri?” tänkte hon och
ökade farten igen. Hon stannade till vid rododendronbuskaget där han överfallit
henne tidigare. Hon vek undan grenarna och fann sin filt ligga kvar på marken.
”Perfekt, jag tror att jag stannar här resten av natten.” Hon lade sig
till rätta på den aningen fuktiga filten. Hon skrattade lågt när hon tänkte på
Rei, han måste ju vara kvar vid klubben ännu, i tron på att hon befann sig i de
erotiska kvalens helvete innan för klubbens portar. ”Han får skylla sig
själv, det finns inga regler i det här spelet. Och om det gör det så skiter jag
fullständigt i dem.” Hon slöt ögonen och lät sömnen ta henne. En sömn som
var utan erotiska plågor, en sömn som för henne var välbehövlig.

Rei stod kvar
utanför portarna till klubben, han såg de sista gästerna lämna platsen med
yrseln väl i behåll. Han såg vakter och bartenders sluta sina pass, han såg
ägaren stänga och låsa porten efter sig. Men ingen Takara. Det var då det gick
upp för honom att hon inte längre befann sig kvar i huset och en osande ed
lämnade hans läppar. ”Förbannade häxa, hon har gjort det igen. Hur fan lyckas
hon undkomma mig varje gång?” Han såg sig omkring och försäkrade sig om att
ingen fanns i närheten, sen kastade han sig upp med en demons smidighet upp på
taket. När han förstod att hon använt sig av en bakdörr till att försvinna
morrade han ilsket och satte fart utmed gränden som ledde från bakdörren. Men
när gränden slutade så delade sig gatan åt fyra håll. ”Åt vilket håll har du
försvunnit min kära?” frågade han sig. Han var säker på att hon inte åkt
hem. Nej, hon visste att han skulle finna henne där. Skolan kanske, kan hon ha
funnit en fristad vid skolan? Han skakade på huvudet. Det var inte heller
troligt. Sen log han elakt. ”Parken förstås, hon är i parken.” Han satte
av mot den lummiga parken.

Takara for
upp med ett ryck. Han var nära, det kunde hon känna. Speciellt på grund av
ilskan som åter igen kokade upp i hennes kropp. Men ilskan doldes väl av de heta
blixtarna som i samma veva gjorde hennes inre till ett mentalt kaos.
”Förbannade karlhelvete, kan han inte hålla sina perverterade känslor för sig
själv?” frågade hon sig själv och reste sig upp från filten. Hon ställde sig
bredbent och inväntade hans ankomst. ”Om han tror att jag kommer att ge med
mig i första taget… ha, ha, då får han välan allt tänka om.” Ett elakt
leende spred sig på hennes läppar och det ökade i takt med att lusten i hennes
kropp växte. Hon visste mycket väl vad han försökte göra med henne, men den här
gången skulle han gå ner i sin egen grävda grav. Hon vinklade tillbaka alla
erotiska projektioner som han riktade mot henne och kryddade dem med ett uns av
sin egen upphetsning. Hon kunde känna hans upphetsning som om den vore sin egen,
hon skrattade hest. ”Du är körd grabben, jag vet precis vad du försöker med,
men nu är jag på lika fot min kära Rei, och jag tänker inte ge mig utan rejäl
kamp.” tänkte hon och projicerade en het bild tillbaka till Rei.

Rei stannade
upp när bilden av hur han tog henne bakifrån dök upp i hans huvud. Han kunde
känna hur han hårdnade till dess att det gjorde ont i hans inre.

Takara fnös
till när hon fick en respons på hans känslor. ”Typiskt karlar, ge dem
doggiestyle så blir de till sig i byxorna.” skrattade hon torrt och började
springa igen. Hon tänkte inte hamna i hans erotiska garn en gång till, den enda
gången hon kunde tänka sig att göra det var om hon styrde reglerna.

Problemet var – hon gjorde det inte. Hon kunde bara leka med tankarna, det var
han som hade överhanden i det här spelet. Och det svor hon tyst över, hon
gillade inte att vara i underläge, hade aldrig gillat det och skulle aldrig göra
det.

Rei anade
genom deras mentala koppling att hon åter var på flykt undan honom, samtidigt
som hans sinne bombarderades av erotiska bilder som hon skickade över till
honom. Hon hade förstått spelet som han påbörjat med henne, hon hade förstått
reglerna med det och tvekade inte att använda dem mot honom. Han skrattade lågt
och rättade till byxorna lite bättre och fortsatte att jaga efter henne. Han
hade inte tänkt förlora mot henne den här gången. Hon hade lurat honom en gång i
kväll, och det skulle inte ske igen. Nej, han skulle jaga efter henne och
omsätta hennes fantasier i verkligheten. Han skrattade igen och kände hur han
närmade sig henne.

Hon kände det
också och det gjorde henne frustrerade – speciellt när hennes kropp förrådde
henne. ”Nej, han ska inte få ta mig.” tänkte hon desperat och fann en
brandstege som ledde högt upp på ett tak. Hon klättrade fort upp och hukade sig
ner. Hon slöt ögonen och försökte att inte tänka på något alls. Med mjuka och
djupa andetag lät hon ingentingheten svepa in över hennes tankar och ta dem med
sig.

”Shit, vad
fan gjorde hon nu?”
tänkte Rei och försökte finna kopplingen till Takara igen men fann absolut
ingenting, det var som om hon blivit uppslukad av jorden. ”Helvete också
Takara, gör inte så här mot oss. Du vet att vi hör samman, att vi är menade att
vara tillsammans.” Han gav ifrån sig ett hest vrål och jagade vidare. Alla
hans sinnen var på helspänn, allt för att försöka finna henne igen. Tillslut så
fångade hans luktsinne en vag doft av henne, blandat med rädsla. ”Gotcha!”
Han följde spåret mot ett trevåningshus, för ett kort ögonblick så stannade han
till och såg sig omkring men kunde inte se till Takara någonstans, men han såg
en stege. Han gick fram till den och luktade på den. ”Japp, hon har klättrat
upp på taket.” Han kastade sig upp under tiden som han gjorde detsamma som
henne – tänkte på absolut ingenting, han ville inte avslöja att han funnit henne
igen. Han såg över kanten på taket och fick syn på Takara sitta ihopkrupen med
hakan mot sina knän. Han blev plötsligt orolig för henne och skyndade sig fram.

Hon såg in i
hans ögon och visste att hon hade förlorat – och om det fanns något hon hatade
så var det att förlora. Hon väste till och slog ut med en kloförsedd hand, men
han fångade upp den lätt tillsammans med hennes andra hand och låste fast dem
bakom hennes rygg innan han drog upp henne på knä och tryckte henne intill sig.
Men hon fick inga konstiga och utpräglat erotiska bilder i sitt huvud som hon
hade förväntat sig, nej, det var som om han omgärdade henne med värme istället,
med trygghet. ”Nej, den gubben går inte.” tänkte hon och försökte knuffa
undan honom, men han hade henne i ett fast grepp. Han tänkte inte släppa taget
om henne nu när han äntligen hade henne i sin famn. Han log mjukt när han hörde
det vibrerande dova ljudet från hennes strupe. ”Så ljuvligt, hon morrar.”
tänkte han och kände hur han hårdnade.

”Helvete,
helvete, helvetes jävla skit.”
svor Takara tyst när hon upptäckte att hon inte hade en chans att ta sig loss.
Och hon förbannade sig sin kropp för dess svaghet, för dess vilja var att bara
låta Rei göra som han önskade med henne. Hans båda händer höll fast hennes i ett
järngrepp bakom hennes rygg och han begravde sitt ansikte mot hennes varma hals.
Hon kunde höra honom dra in ett djupt andetag, luften som han sedan släppte ut
retade hennes hud. Med ett ilsket väsande försökte hon vrida sig ur hans grepp,
hon ålade sig likt en orm för att få honom att släppa taget om henne.

-          Takara den
här gången kan du inte komma undan, den här gången ska du bli min, viskade hans
raspigt och nafsade henne lätt i örat. Han log inombords när han kände
darrningen som fortplantade sig genom hennes kropp av hans handlingar, hans
smekningar.

-          Varför?
frågade hon kort.

-          Därför att vi
är menade för varandra. Vi har varit det sen den dagen du sprang på mig nedan
för ditt hem.

-          Hur kan du
veta det?

Rei svarade
inte på den frågan, istället lyfte han hennes högra hand och lade den över sitt
vänstra bröst. Hon kunde känna hans hjärta slå livskraftigt innanför dess hud.
Han höll kvar hennes hand länge tills han kunde känna hennes tysta kapitulation.
Då släppte han taget om henne och reste sig upp, men hon satt kvar på knä.
Hennes korpsvarta hår föll fram och dolde hennes ansikte för honom. ”Nej,
nej, jag ska aldrig låta någon tala om för mig vad jag ska göra, aldrig mer.”
Hon kände hur vreden blossade upp inom henne och hennes mungipor drogs upp i ett
cyniskt leende. ”Han kommer att få ångra den dagen han bestämde sig för att
bestämma över Takara.” Hon lutade sig en aning framåt så att hennes
handflator trycktes mot underlaget, med mjuka rörelser så satte hon sig på huk
istället för att stå på sina knän. Utan att titta upp visste Takara att Rei
följde hennes varje rörelse med misstänksamhet. Han visste mycket väl att hon
inte skulle ge upp så lätt, men han hade inte räknat med hur hon hade tänkt sig
komma undan igen.

Takara kände
kraften lagra sig i hennes ben och hon väntade på det rätta ögonblicket att
nyttja den. För ett ögonblick verkade målet för hennes anfall vara borta i
tankar, det var hennes signal för att göra hennes utfall. Likt en gräshoppa for
hon upp och placerade ett vasst knä i Reis solar plexus. Hon hörde det dova
”ooohff” som talade om för henne att hon knockat luften ur honom, och dunsen som
följde sa henne att han fallit omkull bakom henne. Men hon såg sig aldrig om för
att se om han verkligen blivit besegrad, nej hon valde att rikta blicken framåt
och beräkna avståndet till nästa hus. Med övermänsklig förmåga tog hon sig över
avståndet med ett jättehopp och försvann bort över taken.

Han kämpade
för att finna balans och luft igen, samtidigt som hans inre demoner ylade om att
han lät henne försvinna bort i mörkret. ”Helvetes jävla skit.” svor han
och drog in ett raspigt andetag för att försöka få igång lungkapaciteten igen.
Hon hade överraskat honom igen, och denna gång med mycket våld, det hade han ju
inte räknat med. Rei väste hest och lyckades komma på fötter. Andningen gick
lättare och han såg åt det håll som Takara försvunnit. Sen skrattade han lågt
och satte näsan i vädret, han kunde känna hennes upphetsning lika klart som om
hon slingat sin flyktväg med neonlampor.

Takara kunde
inte förhindra sin kropps respons på Rei, hon var motvilligt tvungen att erkänna
att den mannen hade ett grepp om henne som ingen annan haft, ingen hade någonsin
kunnat reta hennes sinnen som den mannen kunde – och det gjorde henne arg,
frustrerad, irriterad och mycket våldsam. Hon ogillade att inte ha kontroll över
sig själv, något som hon arbetat hårt för att ha på grund av sitt blod. Och här
kommer en karl från ingenstans och inom loppet av några dagar så är det lika med
en sandhög i havet, totalt nollexisterande. Hon fann vägen hem till sin lägenhet
och låste upp dörren. Takara visste att det inte skulle dröja många minuter
förräns Rei stod utanför och krävde att bli insläppt, han skulle inte ta ett nej
som svar – och hennes kropp skulle inte neka honom heller. Hon väste likt en
kobra och dyngade igen sin ytterdörr så att fönsterrutorna skallrade. Om hon
gett fan i sina grannar hade hon vrålat högt av frustration, men lite heder och
samvete fanns allt kvar i hennes depraverade hjärna.

Han följde
hennes spår tillbaka till hennes lägenhet, något som förvånade honom. Han hade
trott att hon skulle försöka fly så långt bort från honom som möjligt. Han kunde
bara hoppas på att hon gett upp försöken till att undkomma honom. Han visste ju
att det var omöjligt nu när deras kroppar och sinnen hade en sammankoppling.
Takara tillhörde Rei och Rei tillhörde Takara, det var skrivet i ödets gamla
rullar.

Hon satt
uppflugen på köksbordet med knäna uppdragna mot hakan och högerarmen vilandes på
benen så att hon hade hakan mot armen. I vänsterhanden höll hon ett glas med
gyllenfärgad vätska, Rei var ganska övertygad om att det var whisky, glaset och
färgen tydde på det. Han lutade sig mot dörrkarmen och såg på henne med
eldfärgad blick. Hon höjde glaset och gav honom en cynisk blick innan hon svalde
det gyllene innehållet i ett svep. Han suckade invärtes, kampen var inte över
ännu. Han var tvungen att få visa sig värdig hennes kärlek, och vid alla
hednagudar, det skulle han också. Han såg henne glida ner från bordet i en
flytande rörelse och fylla på sitt glas, och nu såg han whiskyflaskan, men han
rörde sig inte ur fläcken. Han ville att hon skulle ta det första steget – men
han visste – ack så han visste, att hon aldrig skulle göra det. ”Förbannade
stolta fruntimmer.” tänkte han med ett litet leende på läpparna. Så var
skulle han nysta upp tråden?

Takara satte
sig på bordet igen i samma ställning som tidigare när han kommit stormandes
genom dörren i samma hög fart som hon själv hade gjort ett par ögonblick
tidigare. Men hon gav honom den kalla handen, hon försökte ignorera honom genom
att inte yttra ett ljud, bara stirra på honom med död blick. Hon hade svept
whiskyn i glaset och fyllt på inom loppet av en halv minut. Hon återgick till
sin position på bordet, och hon studerade hans uppenbarelse. Hon kunde känna
hans återhållna frustration, hans vrede och irritation – den var som hennes
egen. Hon kände väl igen dess mönster. Hon visste att han bara önskade två saker
för stunden, det ena – slå saker sönder och samman – den andra – älska hett och
vilt på närmaste plana yta. Och det krävdes nog inget geni för att räkna ut vad
han föredrog. Takara fnyste till och önskade att hon var en drake som kunde
blåsa eld genom näsborrarna med den handlingen.

”Nej, nu får
det fan i mig vara nog med den här charaden.” tänkte Rei och tog ett par steg in i det
lilla köket. Han ställde sig framför henne vid bordet och satte ner händerna på
vardera sidan av hennes fötter. Han utmanade hennes sura blick med ett par
erotiska glittrande gluggar.

Takaras mage
drog ihop sig när han flyttade på sig. Hans kropp tycktes fylla hela köket med
skuggor och lusta. Om hon hade vågat lufta sina känslor hade hon kvidit högt.
Med, vad hon hoppades på var stadiga rörelser, drack hon upp nästa glas av sprit
och antog utmaningen i hans ögon. Om Rei trodde att hon skulle ge efter så hade
han fel, hon gav inte upp – aldrig någonsin.

”Älskade
Takara, du har redan förlorat. Du förlorade kampen när du antog min utmaning.”
tänkte han och log inombords och lät mjuka fingrar leka över hennes anklar och
fötter. Han visste att hon försökte trycka tillbaka sina känslor, men den vaga
darrningen i hennes hud talade om för honom att hon var mer än mottaglig för
hans avsikter, för att inte tala om hennes kropps doftsignaler. Hon hade nog
lika gärna kunna satt upp en stor skylt där det stod att hon var både våt och
villig för honom.

Gudinna så
hon hatade kopplingen med honom just nu. Hon kunde känna hur han gäckade henne
med sina tankar och känslor och för att inte tala om hur mycket hon avskydde sin
kropp för att den gav honom den respons som han var ute efter. Hon hade inte en
chans i helvete att kämpa mot sig själv. Takara försökte desperat förhindra
gåshuden spridas över hennes kropp när han kände hans fingrar smeka hennes
anklar med fjäderlätta rörelser. Och det hela blev inte bättre när hon kunde
känna samma fingrar leta sig upp under hennes byxben och reta huden på hennes
vader. Han visste precis hur han skulle locka hennes kropp till fördömelse.

Rei tog tag
om hennes vader och drog ner hennes ben mot bordet. Han kunde se det hopplösa
motståndet som hon utgjorde. Hon ville inte ge vika för honom. Han tog ett
stadigare grepp om hennes ben och drog henne mot bordskanten så att hennes ben
låg om hans midja istället. Först hade han trott att hon skulle dra tillbaka
benen, men hon lät dem ligga om hans midja och hans hjärta hoppade till av
förväntning. Han såg hennes trotsiga gula blick och han log för första gången
spontant sen han kommit instormandes i hennes lägenhet. Med sammetsmjukt finger
smekte han hennes vänstra kind och lade hennes hår bakom hennes öra. Den här
gången kunde hon inte förhindra det låga ljudet som gled över hennes läppar.
Han lät fingrarna vandra ner mot hennes hals och nacke innan de letade sig in i
hennes hår och han tog ett stadigt tag och med ett lätt tryck förde hennes
ansikte närmare hans.

Takara kunde
inte hålla emot, det gick bara inte, det var en ren omöjlighet. Hon nästan pep
när hon kände hans fingrar trassla sig in i hennes svarta hår och föra hennes
ansikte närmare honom. Det okynniga leendet i hans ögon fick henne att darra
till. En mikroskopisk liten röst undrade var glaset i hennes hand hade tagit
vägen, det var som om det plötsligt försvunnit i tomma intet och hennes egna
händer hade nog fått ett eget liv för de låg om hans hals. Hennes ögon fastnade
på hans läppar och de glimtar av hans långa hörntänder som hans små gäckande
leenden gav henne. Hon ville känna dem mot sin bara kropp, och det nu.

-          Takara, min
skatt – säg att du blir min i natt, viskade Rei skrovligt, rädd för att inte
rösten skulle hålla fullt ut.

”Åt helvete
med principer och regler!”
Meningen for genom Takaras svarta huvud och hon tryckte sina hälar mot hans
korsrygg och hennes händer tryckte hans ansikte mot hennes. Hon slukade hans
läppar i en girig kyss. Hon nästan tvingade in sin lena tunga i hans mun för att
känna de vassa hörntänderna.

När hennes
gudinnesmakande tunga gled in mellan hans förvånade läppar och lekte mot hans
hörntänders sylvassa eggar tappade han besinningen och lät sin vänsterhand
läggas om hennes midja och han drog henne tätare intill sig. Hans demoniska sida
krävde att de skulle vara så nära varandra som möjligt, hans vampyriska sida
törstade efter att få smaka på hennes blods sötma. Hans höger hand förflyttade
sig söderut och slog sig samman med hans vänstra för att lyfta upp henne och
bära henne till sängen. Det skulle nog förbli en gåta hur både hans och hennes
övre klädesplagg lyckats bli slitna i stycken innan de ens hunnit ut ur köket.
”Vem fan bryr sig?” frågade han sig när han kände hennes kloliknande
naglar grävde sig in i hans ryggparti och nästan orsakade en orgasm för honom.

Hon såg hur
köket utbyttes mot sovrummet i snabb takt och hon visste att världen skulle
kunna gå under utan att hon egentligen märkte det. Det enda som var verkligt för
henne nu var de erotiskt laddade betten som han utdelade mot hennes hals, nacke
och axlar. Om hon skulle gå t-shirt morgonen därpå så skulle hon nog kunna
uppvisa en världskarta av sug- och blåmärken. ”Like
the devil would care anyhow.”
tänkte hon och nafsade honom strax under vänsterörat. För även Rei skulle ha en
del märken att kunna bevisa nattens händelser med när de vaknade upp senare.

Rei fann
vägen till hennes säng och någonstans på vägen hade han lyckats utplåna hennes
svarta jeans så att de var ett minne blott – så när han lade ner henne på sängen
så var hon helt och hållet näck. Han insöp hennes naturliga form och lät ett
hest gäckande skratt glida över hans läppar innan han attackerade hennes bröst
som enligt honom ropade efter uppmärksamhet.

Takara anade
nog att hon skulle bli vräkt efter den här natten, för när hon kände vassa
tänder nafsa i hennes bröstvårtor skrek hon högt av lusta och njutning. Likväl
visste hon att hans rygg skulle se ut som en läcker racerbana efter hennes
naglars arbete. Men hon kände hur han fortfarande hade kläder på sig och det
retade henne och hon lyckades flippa över honom så att hon kom att sitta grensle
över honom. Med ett par välinriktade drag med sina klor så befann sig hans byxor
och underkläder i samma strimlade tillstånd som hennes egna och hon log
rovdjursaktigt mot honom.

Han kunde
inte förbereda sig på vad som skulle ske när hon med en glidande rörelse slukade
hans hårdhet, hennes inre muskler drog in honom djupt och han såg hur hennes
huvud kastades bakåt så att hennes hår vispade mot hans bara ben. Men han ville
vara i den dominanta positionen, dock kändes det för skönt så han lät henne leka
en stund till.

Om Takara
hade ett ord på fullkomlighet så skulle det ordet vara Rei. För han fyllde
henne, inte bara fysiskt utan psykiskt också. Det var som alla hålen i hennes
själ plötsligt var borta, de fanns inte längre. Alla de mörka områdena i hennes
sinne fylldes av ljus, inspiration, glädje, tillhörighet. De kraftfulla händerna
om hennes midja smekte henne tills hennes medvetna existens enbart bestod av
lusta och njutning. Hon gav sig hän till det han erbjöd sig henne.

Och han gav
sig inte förrän han hade gett henne allt. Han öppnade upp källorna till sin
demoniska sida och lät dess uthållighet flöda. Han hörde henne skrika hans namn
otaliga gången innan solen gick upp och han visste – vid den Stora – han visste
– Takara var hans nu!

THE END!!

(äntligen)

Seiryuu, Rei
= Klar bäck-ande

Mahou, Takara
= Magi skatt
- 1
You need to be logged in to leave a review for this story.You need to be logged in to leave a review for this story.
Report Story

Takara