Adult-FanFiction.org : Non English

A Gothic Tale	By : Trollmia Category: Misc. Non-English > Originals Views: 816 -:- Recommendations : 0 -:- Currently Reading : 0
Disclaimer: This is a work of fiction. I do not know the celebrity I am writing about. I do not make any money from the writing of this story.

Chapter List
- 1-A Gothic Tale
- 1
Storm tillhör mig - men jag är säker på att Final Fantasy
älskare känner igen Vincent - alltså, Vincent tillhör Square Enix.

A Gothic Tale

Genom mörka glasögon såg Storm ut över den röktyngda disiga
lokalen. Hon satt uppkrupen i sin favoritsoffa på The Dark Labyrinth, i ena
handen höll hon ett glas mörkrött vin, i den andra höll hon en cigarett. Hennes
hår hängde i obsidansvarta lockar ner omkring hennes kattaktiga ansikte.
Kängorna, kjolen, linnet och skjortan, allt var svart. Det enda som inte var
svart på Storm ikväll var hennes hud och ögon. Huden var blek, ingen konstbrun
smörja här inte. Om hennes svarta uppenbarelse väckte uppmärksamhet, så var
hennes ögon det som gjorde henne till en blinkande fyr i natten. De glimmade
farligt med en gulgrön färg, som en katts. Ofta så vek människor undan med
fruktan i blicken, så Storm valde att ha på sig mörktonade solglasögon som
förhindrade att de såg hennes ögon. Hennes spetsiga trollöron dolde hon enkelt
med det svarta hårsvallet. När hon arbetade satte hon upp håret i enkla frisyrer
men som ändå dolde det faktum att hon inte var av människornas släkte. Storm
fnös oftast åt dem bara, men efter att i årtusenden blivit bemött med skräck och
avsky så valde hon hellre glasögonen för att slippa, om så bara för ett
ögonblick, den annars så genomträngande känslan av att vara hatad. Hon fimpade
cigaretten och drack upp vinet. Med en liten handrörelse så vinkade hon till sig
en servitris som strax kom fram till henne.

-
Jag tar en hel karaff med husets röda, sa Storm med melankolisk röst.

Servitrisen nickade och hämtade det begärda vinet. I
ögonvrån såg Storm hur ett musikband började plocka fram sina instrument.
”Jag visste inte att det skulle vara levande musik ikväll, kanske man får se
lite nya ansikten.” Hon skärpte blicken och såg på männen som stod framför
scenen. Sen suckade hon av besvikelse, hon hade varit ofta till The Dark
Labyrinth de senaste månaderna, mest för att slippa undan vardagens tråkiga
rutiner. Men nu var även de här besöken rutinartade och urvattnade. ”Dags att
finna sig ett nytt stamställe.” tänkte hon och lämnade över pengar till
servitrisen. Hon fyllde sitt tomma glas och tog sedan fram sin väska. Ur den
plockade hon fram en bunt papper, med en djup suck började hon ögna igenom
första bladet. ”Uppsats i grekisk mytologi, tänk om ungarna någon gång kunde
komma på med mer originella teman.” Med en röd penna rättade hon felen.
Storm log lite snett när hon såg folk stirra på henne. ”Inte många som kan
gissa att man är universitetslärare i mytologi.” Hon tände en ny cigarett
och fortsatte med rättandet. Bandet började spel mörk gotiskinspirerad musik och
Storm njöt. Hon hade fastnat för musikarten under 1980-talet. Under de tvåtusen
år som hon levt var 1900 och 2000talet de mest intressanta och underhållande
århundraden hon varit med om. Kanske för att deras utveckling gjort att hon
enklare kunde smälta in i samhället. Några timmar senare hade hon gjort
grovrättningen av uppsatserna och hon lade tillbaka dem i väskan. Vinkaraffens
innehåll hade halverats och Storm kände sig lagom lummig i kroppen. Hon lade
märke till att det strömmat till mer människor i lokalen. Men ingen som direkt
ropade ut till henne. När hon tänkte tillbaka i sitt liv så hade det inte
funnits många som gjort det överhuvudtaget. Med ett fnysande gav hon sig en
mental örfil, hon var inte ute för att gräva ner sig i ensamhetens grav. Hon
drack upp vinet och fyllde glaset en femte gång. ”Jag borde inte dricka mer,
men vem bryr sig?” Med lokalen nersänkt i mörker så endast scenen var
upplyst passade Storm på att ta av sig glasögonen för att se bättre. De var bra,
inte alls så uppfyllda av mörker som många andra artister hon sett på The Dark
Labyrinth. ”Man kanske ska köpa deras skiva sen?” Hon vinkade till sig
servitrisen igen som genast uppmärksammade den svarthåriga kvinnans önskan.

-
Finns det något ställe där jag kan ställa min väska? frågade Storm och höll
menande upp sin väska.

-
Ja visst, vi kan ha den bakom bardisken om Ni önskar, svarade servitrisen och
såg Storm i ögonen. Omedvetet ryckte hon till inför den gula glöden hos kvinnan.

Storm suckade lite men lämnade över väskan till servitrisen.
”Jag borde ju vara van vid det här laget, efter två tusen års erfarenhet.”
Hon fyllde på glaset med det sista vinet ur karaffen och gick upp till
dansgolvet. Hon ställde sig en bit utanför den dansande mängden människor och
såg upp mot scenen. Bandet hade ändrat tonart och spelade lite mer keltisk
musik. Det fick Storm att haja till och minnen från hennes tid i England svepte
in med obarmhärtig snabbhet. ”Nej, nej nej nej, jag ska inte tänka på det.”
Hon hade nästan blivit bränd på bål för sina ögons skull. Hade de sett hennes
öron hade hon definitivt inte stått här idag med ett glas rött vin, det visste
hon. Minnen om hur elden slickade hennes hud och brände henne svårt blev för
mycket för henne. Hon hade undkommit tack vare sin snabbhet. När elden bränt
loss repen som höll henne fast kastade hon sig ur flammornas grepp och skrämde
slag på allt folk som stod runt och ”njöt” av skådespelet. Hon hade flytt så
långt bort hon kunde för att sedan dra sig tillbaka i en mörk grotta i
nordländerna för att läka sin skadade kropp. Storm tog sig i kragen och gick
till baren för att fylla på glaset, igen. Men när hon väl kom fram så ångrade
hon sig, hon bad att få sin väska. I entrén fick hon sin stora svarta cape och
gick ut. Nattluften var kylig men hellre det än hett och kvalmigt. Storm ställde
väskan på marken och drog på sig sin cape. Hon slank in på bakgatan bredvid
klubben, såg sig omkring och kastade sig upp i luften mot taket. ”Det här går
fortare än taxi till och med.” tänkte hon och log när hon hoppade över taken
med övermänsklig förmåga. Hon nådde fram till taket där hennes vindsvåning
befann sig. Hon hade alltid en fönsterruta öppen ifall hon tog den här genvägen.
Vigt kröp hon genom rutan och ställde ifrån sig väskan på köksbordet. Capen
hängde hon på sin plats vid ytterdörren. Loj i kroppen efter vinets verkan så
slängde hon sig på rygg i sängen. ”Jag borde veta bättre än att dricka så här
mycket. Lagom är bäst säger dom som vet, och jag håller med.” Storm stönade
högljutt när hon reste sig upp igen för att klä av sig. I bara ett svart linne
och trosor gick hon och lade sig igen. ”Jag kommer att lida av huvudvärk i
morgon. Och jag har ingen annan att skylla på än mig själv.” Hon drog upp
täcket över huvudet och gled in i sömnens famn.

Storm vaknade nästa morgon och som hon förutspått hade hon
en gruvlig huvudvärk. Med ett kvidande reste hon sig upp och släpade sig ut till
köket. En huvudvärkstablett följdes av ett stort glas med vatten. Från
brevinkastet hämtade hon dagens tidning. En stor artikel om bestialiska mord
slog till henne i ansiktet som en knytnäve. Med darrande händer bläddrade hon
fram till sidan för att få mer information.

”Offren hade fått sina strupar sönderslitna…..” Storm drog
efter andan. ”Jag trodde de var utdöda.” tänkte hon och vek ihop
tidningen. Hon visste vilka som låg bakom morden, eller snarare vilken typ av
mördare det var. Ingen mänsklig sådan. Hon hade inget direkt namn på dem, men
hon trodde att de kunde vara ättlingar till de djur som människorna kallade för
dinosaurier. De hade varit blodtörstiga varelser och njöt av att döda allt och
alla.

-
Fan också, då är det bara att bege sig ut på jakt igen. Såna bestar ska inte få
härja igen, sa hon tyst till sig själv och satte på kaffebryggaren innan hon
satte sig vid datorn.

Hon letade reda på varje tidning hon kunde finna på nätet
som tog upp morden och skrev ut informationen. Det störde henne att mördaren
inte bekymrat sig om att de sargade kropparna kunde bli funna.

-
En sovande best som precis vaknat ur en slummer kanske, en som inte vet hur fort
informationen sprids idag? Hon ruskade på huvudet och hämtade en kopp kaffe.

Hon satte sig vid köksbordet, hon tände en cigarett och
insåg att hon måste gå igenom uppsatserna en gång till. Efter en snabb genomgång
insåg hon att hon gjort ett gott arbete trots alkoholen kvällen innan. ”Att
ha ett par tusen års erfarenhet är inte så dumt trots allt.” log hon tyst
och gick för att duscha. När hon torkat sig satte hon på sig ett par svarta
militärbyxor och en svart polotröja och en svart skjorta som såg ut att vara tio
nummer för stor för henne. Med några svepande rörelser drog hon på sig sina
svarta mjuka skinnstövlar och slängkappa, gissa vilken färg... Stövlarna och
kappan var gjorda av huden från en javanesisk svartdrake, vars namn hade varit
Náriël, det hade tagit henne många månader att förbereda skinnet och sy ihop det
till det hon önskade. Under sina många vandringar hade hon hamnat på ön och
stannat i en by där man accepterade henne för den hon var. Vid ett tillfälle
hade svartdraken attackerat byn och hon hade försvarat den. Storm rös vid
minnet, draken hade varit hennes svåraste motståndare någonsin, den svåraste på
grund av att inget verkade kunna skada den, varken eld, svärd, eller hennes
klor. Men hon hade till slut lyckats med att dräpa draken genom att komma
tillräckligt nära för att köra sitt svärd genom drakens öga. Byborna vill dränka
Storm i alla sina skatter, vilket inte var många, men hon nekade till
betalningen. Det enda hon begärda var att få skinnet av draken och hans fyra
hörntänder. Byborna hade hjälpt henne att flå besten och sen hade de sett till
att hon hade alla sakerna till att garva skinnet. Kappan var hennes rustning. Av
tänderna hade hon sparat två, och de två andra hade hon format om till dolkar
som hon aldrig lämnade bakom sig. Som kronan på verket så tog hon på sig de
mörka solglasögonen. Innan hon gick ut genom ytterdörren kastade hon en blick på
sin svarta uppenbarelse i spegeln. ”The Matrix?”

Storm tog sig fort ur staden och valde skogens beskydd för
att använda sig av sina demoniska krafter. Lika snabbt som vinden blåser under
en stormig dag närmade hon sig platsen där de bestialiska morden inträffat. För
varje minut hon närmade sig vädrade hon i luften efter doftspår. Hon tackade
gudinnorna för att hon blivit välsignad med ett gott luktsinne. Den dagsgamla
blodslukten hade hon dock kunnat klara sig utan, den stack och fick henne att
rynka på näsan. Men hon vädrade också orsaken till blodsstanken. ”Definitivt
en sovande best. Han ska inte få komma undan med den här massakern, det ska jag
se till.” tänkte Storm och följde sin näsas väg. Hon flexade till med
händerna och fällde ut sina klor, hon ville inte bli överrumplad och inte hinna
försvara sig. Bestar som den här leker man inte med. På långt håll såg hon
polismän söka genom området efter ledtrådar, men Storm tvivlade på att de skulle
finna några. Hon hoppade vigt upp i trädkronan på en tall och tog expressvägen
förbi de hårt arbetande polismännen. Hon följde bestens spår norrut.
”Fasiken, han förflyttar sig snabbt för att vara nyvaken.” Sent på
eftermiddagen valde hon att slå läger vid en grottöppning, hon visste att besten
bara var någon timme före henne och att han saktat ner farten. ”Ha, han får
skylla sig själv. Det är dumt att anstränga sig det första man gör efter att man
har vaknat”

Storm drog ihop några torra vedpinnar och gjorde upp eld
för att hålla henne varm. Hon satte sig med ryggen mot grottväggen och slöt
ögonen. Men hon slappnade inte av helt, det vore lika med självmord. När mörkret
lade sig och tystnaden låg som en propp över skogen var Storm på helspänn. En
vag obekant doft fick henne att sitta upp och spänna ut klorna. ”Wow, vad det
där än var så tillhörde det inte skogen. Inte tillhör det besten heller, men vad
fan kan det vara?” Ljudlöst likt en katt hoppade hon upp i närmaste träd och
skärpte hörseln. Jo, hon hörde någon vandra i skogen. Än så länge så var det en
bit bort, men hon hörde det klart och tydligt nu. Hon tog ett djupt andetag för
att analysera den okända doften bättre. ”Ingen människa eller djur luktar så
där. Det borde jag veta vid det här laget.” Plötsligt högg det till i henne,
hon hade sett ett par röda fläckar långt borta och sen hade de försvunnit.
”Röda ögon?” frågade hon sig. Storm visste att hon fruktade dem, men
samtidigt var hon nyfiken. När hon var ung, någon gång under femhundratalet så
hade hon hört historier om varelser med blodröda ögon, ljusskygga varelser som
föredrog nattens mörker framför dagens aktiviteter. Och dessa varelser var inte
demoner som henne själv. ”En vampyr? Har aldrig tidigare sett någon,
existerar de verkligen?” Storm stelnade till när hon hörde ett snusande.
”Fasiken, han har väderkorn som mig. Nu kan det bli otäckt om han vädrar mig.”
Hon såg de röda prickarna närma sig hennes träd. Varelsen hade upptäckt Storms
doft och sökte sig närmare henne. Hon förberedde sig på att slåss. Varelsen
stannade nedanför hennes träd, han såg sig omkring men kunde inte se något.
Storm hoppades att hennes svarta uppenbarelse smälte in i nattens mörker så att
han inte skulle upptäcka hennes gömställe. ”Jag har inte tid med det här, jag
måste slå ut besten innan han gör mer skada.” Hon beslutade snabbt för att
dra vidare mot dråparens håll. I ögonvrån såg Storm varelsen reagera när han
hörde något flyga genom luften och sökte sig mot samma håll. Det isade till i
Storms mage när hon insåg att han var lika snabb som henne själv. ”Jag ska
inte förlora mot någon jäkla sagofigur.” Hon ökade takten och tog ett
gigantiskt hopp mot en klippavsats. Bakom sig lämnade hon varelsen och hans dova
morrande. Ljudet hade fått hennes hud att knottra sig, hur gärna hon än ville
kämpa mot sagovarelsen så visste hon att den andra besten måste stoppas först.
Storm fortsatte att hoppa högre och högre uppför bergsväggen tills hon nådde
toppen. Utsikten över nattens mantel fick henne att dra efter andan. ”Fucking
amazing” tänkte hon och använde sig av en engelsk term. Men utsikten fick
inte hindra henne, det var dags att ta tag med hårdhandskarna mot besten. Hennes
näsborrar vidgades då hon tog in lukten av den bestialiska mördaren. ”Envis
rackare, han fortsätter att vandra trots att han är urtrött?” Hon vecklade
ut slängkappan och kastade sig ut över branten mot det håll som besten vandrade.
Medan hon gled ner över träden med hjälp av kappans förmåga anade hon den
mystiska varelsen nedför sig. Hon var inte säker på om han visste att hon befann
sig rätt över honom. Hon ryckte till när hon plötsligt kände besten vara
alldeles i närheten. Hon stannade upp sin glidande flygning och landade tyst i
en tall. Storm såg varelsen snusa runt i en öppen glänta, hon rynkade omedvetet
på näsan, raptorer eller vad man nu skulle kalla dem, var avskyvärda varelser
med olidlig stank. ”Jag ska dräpa honom snabbt och ännu snabbare göra mig av
med hans kropp så jag slipper den här lukten.” tänkte hennes näsa mer än
hennes hjärna. Hon flexade till med händerna och fällde ut sina rakbladsvassa
klor. Med ett djupt andetag kastade hon sig ner mot den stinkande ödlevarelsen
och innan den ens hann reagera på hennes närvaro var han strimlad i bitar av
hennes klor. Storm höll på att kasta upp grön galla när hon återigen andades.
”Fy fan, jag hade glömt hur illa de luktar på insidan.” Hon tog ett par steg
bakåt och började mumla hemliga ord och i nästa ögonblick försvann den stinkande
och strimlade varelsen i ett enormt eldhav som förtärde varje spår efter honom.
Hon vände ryggen mot eldhavet för att ta sig hemåt igen. Men hela hennes kropp
frös fast när hon såg en mörk figur komma vandrandes emot henne. Hon slutade
andas när hennes ögon mötte de mörkröda hos figuren. Instinktivt fällde hon ut
klorna, hon vägrade bli ett försvarslöst offer. Den mörka uppenbarelsen framför
henne höjde på ett svart ögonbryn när han såg kvinnan framför sig fälla ut sina
klor. Han skrattade lågt och hest.

-
Jag är inte ute efter ditt liv, sa han ihåligt.

Storm ryckte till över hans röst, den sände ilningar av
lust utefter hennes ryggrad. Det gjorde henne nervös, men vägrade visa det.

-
Vem är ni? frågade Storm lågt.

-
Mitt namn är Vincent Valentine. Och vem är ni? Jag har försökt finna lämpliga
namn sen jag såg dig attackera ödlemannen. Men tyvärr, jag tror inget namn som
jag kom på skulle passa dig.

-
Mitt namn är av ingen betydelse för Er, om ni ursäktar så ska jag bege mig. Mitt
uppdrag är utfört och jag vill bara tvätta av mig stanken efter den här besten.

Mannen skrockade lågt och tog ett kliv närmare. Nu kunde
Storm urskilja hans ansiktsdrag. Men det var något hon kom att ångra. ”Fy
jäklar, hur vacker får man bli egentligen?” För första gången på sina
tvåtusen levnadsår såg hon en man som tog andan ur henne. Hans uppenbarelse fick
hela hennes kropp att sjunga arior och det var något hon inte tyckte om. Eller
gjorde hon det? ”På den frågan svarar vi JAAA! Och med stora bokstäver.
Gudinnan ska veta vad jag vill göra med den här mannen egentligen. Fasiken
Nattvinge, du har levt för länge utan karl. Exit, stage left.” Storm
tog ett kliv bakåt innan hon vände sig om och kastade sig upp i närmaste träd
för att fly. Hon pressade sin kropp till det yttersta för att nå högsta fart
genom skogens mörker. Bakom henne hörde hon honom morra dovt och hon önskade att
hennes hörsel inte var så god som den var. ”Skit, skit, skit…. Jag vet inte
om jag kan undkomma honom.” tänkte Storm när hon hörde honom sätta efter
henne i språngmarsch. ”Om han har lika utvecklat luktsinne som mig så kommer
det bli svårt att komma undan även om jag lyckats springa ifrån honom. Det enda
han behöver göra är att följa sin näsa.” Storm morrade ursinnigt och
försökte öka takten genom trädens grenverk.

Vincent insåg strax att han aldrig skulle klara av att
hålla jämna steg med kvinnan som fått honom att vakna ur sin dvala. Hennes
underbara doft av skog och styrka hade letat sig in i hans sovande hjärna och
väckt honom ur hans långa sömn. Han valde att sakta ner på stegen men vädrade
hela tiden efter hennes spår, hennes doftspår var fylld av styrka och passion.
Han hade känt hennes begynnande upphetsning i skogsgläntan, men av någon
anledning hade hon förnekat sig själv njutning och försvunnit bort i natten. Han
visste att han kunde följa henne vart än hon tog vägen, speciellt om hon bar
doften av en hona som löpte. Han skrattade lågt och visste att han alltid skulle
alltid hitta henne igen.

Storm nådde sin lägenhet inom några timmar, även om
gryningen var på väg så valde hon ”genvägen” över taken för att ta sig snabbast
hem. Hon visste att om någon såg henne så skulle de nog inte tro sina ögon. Hon
kastade sin slängkappa på sängen och klädde snabbt av sig för att duscha. Med
avsky i blicken såg hon ner på sina klor, de var fortfarande svarta av
ödlemannens stinkande blod. Hon skrubbade hela kroppen med starkt doftande tvål
och schampo, som om hon ville bli av med både stanken och sin egen doft. Den
doft som Han skulle följa efter så länge han kunde känna den. ”Vincent
Valentine, o dear, how romantic it sounds….” fnös Storm och spottade när hon
drog in vatten i näsan. Irriterad till yttersta gränsen torkade hon sig och
klädde på sig sina kläder igen. Hon vågade inte stå utan sin rustning om det
visade sig att mannen med det romantiska namnet var en våldsverkare. Visserligen
hade han inte verkat våldsam vid deras möte, men Storm hade lärt sig genom
århundradens lopp att inte lita på något vid första anblicken eller vid första
mötet. Ur en hemlig låda tog hon fram de två sista tänderna som hon tagit från
den javanesiska svartdraken. Med hjälp av två svarta breda läderband spände hon
fast tänderna vid sina handleder. Hon skrattade lågt när hon såg hur de sjönk in
i huden på henne och lät endast de vassa spetsarna sticka fram en centimeter.
”Ett formidabelt komplement till mina klor.” Hon flexade till med
högerhanden så att klorna kom fram, men även en längre vit rakbladsvass klo
växte sig fram på översidan av hennes hand, hon visste att om hon koncentrerade
sig lite mer så skulle ett mycket starkt gift droppa från tandbiten. ”Han kan
ju försöka attackera mig nu.” Storm log ondskefullt och drog på sig
slängkappan. Hon satte sig i det öppna fönstret och såg hur Drottning Eos
draperade sin klänning med det rosa gryningsljuset. Hon förväntade sig nästan
att han skulle komma sniffandes över hustaken efter henne, tanken fick henne att
dra på smilbanden igen, men inte lika ondskefullt den här gången. ”Men
problemet kommer att vara ett.. ett problem, när jag ska iväg och jobba på
måndag. Jag kan inte använda det här vapnet på skolan, det skulle väcka alldeles
för mycket uppmärksamhet.” Storm bet sig i läppen med sin vassa hörntand så
det började blöda, hon svor ilsket och slickade på såret för att läka det
fortare. ”Tacksamt att vara demon ibland.”

Måndagsmorgonen kom alltför fort för Storm, hon hade suttit
på sin vaktpost konstant under det senaste dygnet, endast lämnat det för att
uträtta sina behov eller för att göra i ordning mat till sig. Men det hade varit
fruktlöst, ingen Vincent Valentine på mils avstånd. Hon morrade lite när hon
klädde om sig för att gå till arbetet på universitetet. Med en tung suck tittade
hon in i sin garderob för att välja ut passande plagg. Hon valde mörkröda och
vita färger den här dagen. En knälång röd kjol, blusen var vit och kavajen hade
samma röda färg som kjolen. Hon fäste sina dolkar på baksidan av ryggen.
”Never leave home without them.” tänkte hon. Håret fäste hon i en lös knut
på huvudet så att det fortfarande dolde hennes spetsiga trollöron. Hon gick
snabbt genom sin väska och konstaterade att dess innehåll var komplett. Hon
funderade en stund och bestämde sig för att ta med sina extra ”klor”, hon lade
dem i kavajens ficka och drog sedan på sig ett par mjuka rödfärgade stövlar i
skinn. En sista blick i spegeln innan hon tog på sig sina svarta glasögon.

Vincent hade spårat kvinnan till stadens gräns, därefter
var hennes doftspår alltför svagt för att kunna följas. Det lilla som fanns kvar
efter henne försvann bort i avgaser och tusentals människor. Han morrade lågt
men fortsatte sin sökning. ”Förr eller senare kommer jag att hitta henne
igen. Hon ska bli min, bara min. Hon ska inte tro att hon kan väcka mig utan att
gottgöra mig för det.” tänkte han och log ett snett leende när han mindes
henne snopna min. Han såg de gulgröna ögonen glimma i natten, hennes långa klor
som slet ödlemannen i bitar, han såg hennes nöjda min när hon kastade en
eldsbesvärjelse på likdelarna. ”Wow vilken kvinna alltså.” Men han
väcktes strax ur sina tankar när en äldre kvinna svimmade framför fötterna på
honom. Han tappade hakan av förvåning innan han förstod att hans uppenbarelse
fått kvinnan att falla ihop av rädsla, fruktan eller något helt annat. Han
kastade en blick på sin reflektion i ett skyltfönster. ”Japp, jag måste
definitivt göra något åt mitt utseende. Och till det behövs förmodligen pengar,
hur jag nu ska få tag på det.” Han såg sig omkring utan att se någon mer
människa. Utan att blinka tog han kvinnans väska och stoppade den innanför sin
mörkröda cape. Han försvann fortare än en fluga kunde blinka från platsen till
en mörk bakgata. Han gick genom kvinnans väska och fann sedlar i massor. Han
plockade ur dem och lade allt i sin ena ficka.

Några timmar och ett antal förskräckta ansikten senare, så
stod Vincent utanför en klädesaffär för herrar. Han hade valt ett par mörka
glasögon för att inte skrämma slag på fler äldre kvinnor. Trots att han nu hade
vanliga kläder så var han ändå en spektakulär syn. Lång och välbyggd. Långt
svart hår som såg ut som om det gått igenom en mindre cyklon. Sina gamla kläder
hade han i en svart ryggsäck. ”Då så, då var det dags att leta reda på
Demonessan i Svart.”

Storm hade delat ut de rättade uppsatserna till sina elever
när hon plötsligt kände en obehaglig rysning krypa upp för ryggraden. Hon
kastade en blick på klockan, den visade på halv två. ”Dags för lunch om inte
annat.” Hon stängde igen sin väska och reste sig upp. Men hon stannade upp i
sina rörelser när en av de manliga eleverna kom fram till henne.

-
Ja, vad är det? undrade hon med lugn röst, som en riktig skolmamsell, även om
hon önskade att bara få vara ifred från gnälliga ungar som hon ibland refererade
sina elever till.

-
Jo, jag…. Jag undrar bara om Ni vill berätta varför ni alltid bär solglasögon på
er, stammade den unge mannen.

-
Jag har en ögonsjukdom som gör att jag inte tål alltför skarpt ljus, svarade
Storm lätt och sköt upp glasögonen. Hon lyfte sin väska och gjorde en gest mot
dörren. Dags för mig att äta mat, ha en fortsatt trevlig dag unge man.

Mannen blev lite perplex över hennes kommentar, hon var ju
inte så mycket äldre än honom, eller? Storm såg mannens förvirrade uppsyn och
suckade tyst. ”Tänk om de bara visste hur gammal jag egentligen är.”
Storm såg inte ut att vara en dag över trettio. Det var hennes utseende som fått
universitetet att tveka att anställa henne, de trodde inte att hon hade den
utbildningen som jobbet krävde. Men hon hade överbevisat dem att hon var mer än
kapabel till att sköta läraryrket. Hon hade god hand med eleverna, och hon
visste att många manliga elever var hemligt förälskade i henne. Återigen
förbannade hon sitt luktsinne och överkänsliga öron. De hade delgett henne
information som hon absolut inte behövde veta. Hormonstinna tjugoåringar var mer
än vad hon klarade just nu. Med långsamma steg gick hon mot första bästa dörr
ut. Hon slog sig ner vid ett träd. För ett kort ögonblick tog hon bort sina
glasögon och gned sig trött i ögonen. ”Att sitta på vakt är tröttsamt.”
suckade hon tyst och satte på sig glasögonen igen. Ur väskan plockade hon fram
ett äpple som hon köpt på vägen till skolan. Hon bet loss en saftig äppelbit med
sina vassa hörntänder. ”Tur man slipper förklara sig för en tandläkare i alla
fall. Och om alla hade tänder som mina skulle det inte finnas något
tandläkaryrke längre.” Hon fnissade så hon nästan satte äppelbiten i halsen.

-
Fröken, får jag fråga dig en sak? undrade en ung kvinnoröst.

Storm såg upp och såg en av sina elever stå bredvid henne,
hon reste sig upp och såg in i elevens ögon.

-
Javisst, fråga på bara, svarade Storm och bet på nytt i äpplet men använde
framtänderna som vanligt folk brukade göra.

-
Jo, jag undrar, vad skulle du sätta för betyg på min uppsats, om du skulle göra
det idag? frågade flickan.

-
Nu ska vi se, du gjorde en uppsats om sumerisk mytologi, få stavfel, bra
uppsättning, jag skulle ge dig ett stort A, svarade Storm ärligt. Flickan hade
en naturlig läggning för religion och mytologi.

Flickan sken upp och gav sin lärarinna en stor kram som
tack för komplimangen innan hon sprang bort från parken. Storm suckade lite, men
kunde inte låta bli att le åt henne.

När onsdagen kom hade hon fortfarande inte sett något av
Vincent Valentine, mannen med det romantiska namnet, mannen som gav henne både
rysningar och lustkänslor. Hon väcktes ur sin vakande slummer vid fönstret av
att alarmklockan drog igång på fredagsmorgonen. Men hon slog bara av den och
lyfte på telefonen. Det fanns inte en chans i helvetet att hon skulle gå till
skolan idag. Hon orkade bara inte, så för första gången på de tre år hon jobbat
på universitetet så ringde hon för att sjukskriva sig. Efter det drog hon igen
fönstret och slängde sig raklång på sängen utan att bry sig om att ta av sig
kläderna. Hon sov som en död.

Vincent hade sökt genom hela staden efter kvinnan som fått
honom att vakna ur sin slummer. På vissa ställen anade han doften av skog men
den var alltför vag för att säga om hon varit där för tre dagar sen eller tre
veckor. På de ställena frågade han ofta om en svarthårig kvinna med gula ögon
setts till, men han fick alltid nekande svar. Svarthåriga kvinnor fanns det dock
gott om, men inte i kombination med gula ögon. Han kände hur frustrationen
byggdes upp i kroppen. ”Jag ska hitta henne, det finns ingen annan
valmöjlighet. Jag ska hitta henne.” Frustrationen minskade inte av att
pengarna sinade heller. Snarare tvärtom, men han drog sig för att göra om samma
sak som tidigare, det låg utanför hans värdighet. Men när torsdagen stod för
dörren så gjorde han det igen, flera gånger så han skulle slippa i framtiden.
Han fnös åt sig själv men sköt det åt sidan senare under dagen. ”Nöden har
ingen lag var det någon klok man som sa en gång.”

Storm vaknade sent på fredagseftermiddagen. Hon hade sovit
som en död genom hela dagen. Med ett långt utdraget stön reste hon sig upp från
sängen. Hon insåg att hon inte ens rört sig under dagen, hon vaknade upp i exakt
samma ställning som när hon somnat. ”Fy fasen, man är väl makalös va?”
Hon drog av sig sina svarta kläder och tittade på klockan. ”Halv sex redan,
jag borde äta något innan jag ens funderar på att hitta på något annat att
göra.” Storm visste att hon borde sätta sig på vakt, men det kändes inte så
lockande just nu. Att sitta uppe och vaka över stadens nattliga tak var inte det
mest upphetsande hon gjort i sitt liv kunde hon erkänna. Hon gick ut i köket och
öppnade en av de mörka skåpluckorna. ”Snabbmakaroner och bacon, duger just
fint idag.” Hon svepte ihop maten fort, och det gick ännu fortare för henne
att få det i sig. När magen var glad och kaffetarmen blivit tillfreds så öppnade
hon en flaska med rödvin. Hon kände plötsligt för att ge sjutton i vakandet
ikväll. ”Har han inte dykt upp nu så dyker han nog aldrig upp. Han hade nog
inte näsa till att söka vidare.” tänkte Storm och fnissade tyst när hon gled
ner i sitt stora badkar, fyllt av väldoftande oljor. Vinglaset stod på en pall
bredvid karet. Hon funderade inte mycket utan lät sig nästan glida in i en djup
meditation. Tankar på rening fyllde hennes inre och höll nästan på att somna när
grannen under henne började banka i väggen. Med munnen och näsan bubblandes i
vattnet av irritation och frustration över att ha blivit avbruten reste hon sig
till slut upp och släppte ut det väldoftande vattnet. Hon torkade sig och gick
till sovrummet.

-
Vad ska jag hitta på ikväll egentligen? Ska jag gå ut eller ska jag stanna hemma
för ännu en värdelös natt? Om jag ska gå ut, ska jag gå till The Dark Labyrinth
eller ska jag leta reda på ett nytt ställe att hänga runt på?

Med näsan i garderoben och en tung beslutsångest om vad hon
skulle hitta på för kvällen, så valde hon som vanligt svarta kläder. Svart
sammetsklänning med slimmat liv och med långa ärmar, sina svarta drakstövlar och
den svarta slängkappan. Istället för att ta med sig sina dolkar den här gången
så lät hon de två återstående tänderna ta sin plats under överhandens hud. Med
en liten besvärjelse så sjönk de ner under huden så att endast en liten vit
spets kunde anas vid ärmkanten. ”Om han är ute och letar på såna ställen jag
gillar att besöka så tänker jag inte vara försvarslös. Jag menar, han kan ju
vara farlig även om han sa att han inte var ute efter mitt liv. Jag har varit
med allt för länge för att lita på den typen av raggningsmetoder.” Hon
delade upp sitt svarta hår i två delar och snörde svarta och röda band om dem.
Frisyren dolde hennes öron i vanlig ordning. Runt halsen hängde hon ett
silversmycke med en vackert droppformsslipad blodröd granat, ett av de få
smycken hon använde, trots att hennes ”skattkista” var mer än överfull av
smycken som kommit i hennes ägo genom årens lopp. Med sina mörka glasögon
upprepade hon rutinen framför spegeln och tänkte: ”The Matrix de Luxe.”
Sen skrattade hon högt och försvann ut genom dörren.

Vincent satte näsan i vädret under fredagskvällen, vädret
var fuktigt och dimman låg tjock över staden. Han gillade inte dimma, den lade
sig som en propp över huvudet på honom och dofterna rörde inte på sig som de
skulle. Motvalskärring som han var föredrog han att dofterna rörde naturligt på
sig än bara ligga stilla som spår framför honom. Han visste att han var i den
gamla delen av staden. Uråldriga dofter som vägrade gå ur tiden slog emot honom,
energier som inte tänkte ge upp för tidens tand. Han följde gatan tills han kom
till ett kors, då valde han alltid höger tills han konstaterade att han gått i
en cirkel. Då bytte han och tog bara vänstersvängar. Han vandrade planlöst i ett
osynligt schema, han frågade folk han mötte om de sett en svarthårig kvinna med
gula ögon, men svaren var alltid detsamma, nekande. När mörkret lade sig runt
åtta på kvällen valde han att gå in i en pub som låg i källarhöjd, neonskylten
visade namnet Hecates basement. Ljudet var högt och röken låg som ett dissjok
över källarvalven. Ljudet var högt och röken låg som ett dissjok över
källarvalven. Han fann dock atmosfären vara behaglig av någon anledning, ingen
brydde sig om hans iögonfallande figur och beställde en whisky åt sig. Med
glaset i hand fann han sig en lugn vrå och slog sig ner. ”Hur kan det komma
sig att en kvinna som henne bara kan försvinna i en stad? Bor hon här
överhuvudtaget, eller lurade hon bara in mig här för att förvilla mig? Kanske
hon bara förflyttade sig genom staden för att dölja sitt spår, och om så är
fallet, åt vilket håll kan hon ha förflyttat sig?” Frågorna i Vincents huvud
flödade likt ett vattenfall och det gav honom en dov värk i brösttrakten. Han
ville inte veta av att han tappat bort spåret på den kvinna, den enda kvinnan i
hela hans långa liv, som verkligen inte fruktat hans uppenbarelse.

Utan att veta om det hade Storm fört sina steg till samma
pub som Vincent, hon visste att hon tog en stor risk med att gå ut, men hon
vägrade sitta still ännu en natt i ett fönster, sökandes efter en sagofigur.
Sagofiguren som fick hela hennes kropp att darra av begär. De få gånger under
veckan, dock dagens sömn undantagen, då hon somnat så hade hon störts av drömmar
av den erotiska arten. Hon hade vaknat med ett ryck, hela kroppen darrade av
hetta och lust. Hon hade undvikit ett besök på The Dark Labyrinth då hon
började känna att den tillhörde hennes vardag och hon behövde ett nytt ställe
att gömma sig på. Ett ställe där hon kunde fly vardagens tristess, även om hon
nu anade att tristessen skulle ersättas av frustration och irritation över
Vincent Valentines existens. ”Vem skulle ha anat att Storm Nattvinge skulle
falla för en skuggvarelse?” tänkte hon och gick in på en krog som hon först
skulle passa hennes smak men som bara fick henne att rynka på näsan och
fortsätta sitt sök. Ur slängkappans ficka tog hon fram en cigarett och tände
den. ”Ok ok… jag är en svag depraverad varelse som ibland njuter av tobak.”
tänkte hon till sig själv och drog ett djupt bloss. Hon rökte inte egentligen,
men ibland så fick hon en sån lust att öka på sin syndiga uppenbarelse och
följde lusten på ren impuls. Hon skrattade lågt och lutade sig mot en gammal
husvägg. Hon slöt ögonen men öppnade dem strax då hon endast såg Vincents
krimsonröda ögon glittra mot henne. Hon drog en lång het svordomsramsa som
skulle få en sotare att blekna innan hon fortsatte sin sökning efter ett nytt
stamställe. På en mindre bakgata hindrades Storm av fyra män. Hon såg på dem,
med sin gula blick gömd bakom de mörka glasögonen såg hon från den ena till den
andra och anade snart att de inte bara var ute efter hennes plånbok. ”Fan,
jävlar, i helvetes, jäkla skit……” den svordomen följdes av en högst uttråkad
suck, spelad för att reta upp männen, för även om hon fann situationen högst
olämplig så hade de senaste dagarna och nätterna tärt på hennes tålamod, hon
behövde släppa ut lite aggression genom ventilerna.

-
God kväll mina herrar, hur står det till? undrade Storm och såg ut som en
artonårig oskuld. ”Ha ha, de lär bli förvånade om de inser att den här ladyn
är allt annat än en oskuld i deras smak.”

Hennes fråga fick männen att bli förvånade, de tappade
fotfästet en aning.

-
Om du är tyst så kommer du inte att bli skadad, sa den ene mannen med sliskigt
ren röst.

-
Vem är ni min herre att döma över en sådan sak? frågade Storm med sin oskyldiga
skolmamsells-röst, fullt medveten om att det förmodligen skulle reta förövarna
till vansinne. En snabb blick på alla fyra männen sa henne att hon lyckats med
att reta dem. ”Fy fan för dem, de borde fatta när de ska dra sig tillbaka. De
borde fatta när kvinnan är dem starkare i både ande och styrka.” Ett
ljudlöst fnysande talade om hennes irritation.

Ett par låga ljud bekräftade för henne att de var ute efter
mer än endast pengar. Hon drog ännu en uttråkad suck när den förste mannen
ställde sig tätt invid hennes ansikte, hon kunde känna lukten av sur öl och
narkotika.

-
Ni min kära dam ska få bli vårt sällskap ikväll. Det är länge sen vi hade oss en
kvinna som kunde underhålla oss, väste mannen till Storm.

-
Jag varnar er mina herrar, att ni vill inte göra det här egentligen. Det kommer
bara att bli er död, varnade Storm. Jag har medlen för att dräpa er alla i ett
slag, önskar ni verkligen detta??

-
Ha! Vad får dig att tro att du skulle kunde göra något mot oss? En liten
skolflicka mot fyra vuxna karlar?

-
Tja, eftersom ni måste vara fyra mot en så är jag väl ganska tuff skulle jag
tro, skrattade Storm och lade huvudet retsamt på sned.

Männen gruffade lågt och närmade sig den svarthåriga
kvinnan. De skulle få sitt lystmäte innan kvällen var till ända. Eller det var
det de trodde i alla fall. ”Ja, ja, de ska inte komma och tro att jag inte
varnade dem i alla fall.” tänkte Storm och koncentrerade sig på sina
”implantat”. På kommando så växte draktänderna ut och blev till två långa vita
klor, deras aura glödde grönt i natten av giftet som nu droppade ner på marken.
Små hålor i kullerstenarna skulle senare vittna om eventuella syror i attacken
mot männen. Storm visade inte någon som helst misskund mot den första mannen som
kastade sig över den svarthåriga kvinnan. Med ett enkelt slag med den vänstra
draktanden så var han ur leken, liggandes på marken med sönderfrätt struphuvud.
Storm såg på honom med avsky i blicken, inte för att hon var vekmagad, nej
avskyn kom i form av att det fanns män som var beredd på att begå våldtäkt för
att fylla sina egna begär. Och det var något som Storm inte tolererade. Den
nästa fick se sina inälvor ligga o sprattla på marken innan han dök med huvudet
ner i dem och dog. Storm vände blicken, fortfarande med ett milt leende på
läpparna.

-
Vill ni fortfarande leka med mig i sänghalmen? frågade hon sarkastiskt. Sen
skrattade hon hest och varnande.

De skakade vilt på huvudet och försvann. Men Storm hade
ingen tanke på att låta dem försvinna, för om hon lät dem undkomma så skulle de
säkerligen prata med polisen, och hon önskade inget samarbete med polisen. Hon
tog ett demonkliv och hamnade framför deras flyktväg. Med en rörelse som fick
blixten att stanna upp och beundra, var männen döda. Hon såg deras förskräckta
uttryck i deras döda ansikten. ”Gudinnan är mitt vittne på att jag varnade er
för detta, men ni vägrade lyssna på mig, ni valde att vara med på att försöka
våldta en försvarslös kvinna, hade det varit någon annan än mig hade ni lyckats.
Jag tror jag gjort Sekhmet glad i natt.” Med en lakonisk blick torkade
Storm av sitt nya vapen på en av mannens kläder innan hon elegant hoppade upp på
närmaste hustak och försvann bort från platsen. Det här skulle nå löpsedlarna på
både Expressen och Aftonbladet. Det var hon övertygad om, och de skulle dra
paralleller med raptorens mördande. ”Jag dräper åtminstone inte helt
oskyldiga människor. Hade jag varit en vanlig dödlig och enfödd människa skulle
jag ha varit både rånad, våldtagen och högst troligt död just nu.” tänkte
Storm för att rättfärdiga sitt handlande och sökte sig till första bästa krog
för att dricka sig redigt full. Att dräpa tog på hennes krafter, det tog på
hennes mänsklighet. Hon fann en källarlokal som passade in på hennes mörka stil.
Men innan hon gick fram till baren gick hon till toaletten för att tvätta av sig
blodet.

Vincent ryckte till och väcktes ur sina drömmar. En stark
lukt av blod slog emot honom, för att inte tala om skogsdoften som följde med.
”Hon är här!” var hans enda tanke. Han såg sig omkring i lokalen men
kunde inte se sin svarta ängel. Men alla hans instinkter sa att hon hade kommit
hit. ”Men varför kommer hon med spår av blod på sig?” Han kunde säga att
blodet inte tillhörde henne, nej det tillhörde flera olika män. Det gjorde honom
perplex. ”Hon har väl inte blivit skadad? Nej, hon doftar lika stark som
alltid, stark och vacker.” Vincent visste att hans nedre regioner av kroppen
började ta över hans tänkande och det gjorde honom irriterad. Han hade inte
råkat ut för det tidigare. Han var den som alltid blivit anklagad för att aldrig
visa några känslor, inga känslor överhuvudtaget. Men nu kände han och han kände
mycket på en o samma gång. Han såg för sitt inre öga hur han bet demonkvinnan
och gjorde henne till sin, han såg hur han hetsade upp henne med bara sin tunga
och händer så att hon inte visste vad hon hette, han såg hur han gjorde henne
till sin maka genom att märka henne!.

Storm fräste ilsket inne på damernas toalett. Hon släppte
ut lite på trycket som växt till sig efter slakten av männen. En kvinna kom fram
och undrade om hon mådde bra. Storm nickade motvilligt och mumlade något tyst om
karlproblem. Kvinnan hade skrattat och hållit med om att det alltid
var ett problem. När Storm kom ut från toaletten så vädrade hon genom
rökslöjorna en doft av tall och hon visste precis vem det passade in på. Hon
svor lågt över sitt misstag och gick mot entrén. Hon hoppades på att hon skulle
lyckas smita ut innan Vincent såg henne. Med en svordomsramsa som skulle få snön
på Mount Everest att svartna, tog Storm snabba steg mot utgången. ”Varför i
helvete var jag inte uppmärksam på den doften när jag kom in?? Då hade jag
sluppit fundera över om jag skulle gå hit eller ej och tvätta rent klorna.”
fräste hon ilsket över sig själv. ”Jag borde ha uppfattat direkt att han
befann sig i grannskapet. Jäkla karlslokar som får mig att tappa garden.”
Men strax innan hon fick tag i dörrens handtag så var det någon som grep tag i
hennes arm och drog in henne i sin famn. Ännu en dödligt osande ed forsade tyst
över hennes läppar. ”Fan fan fan fan fan.” Hon vände blicken mot mannen
som gripit tag i henne och bekräftade varje misstanke hon haft om vem som befann
sig i lokalen.

-
Vincent Valentine, vilken överraskning, sa hon sarkastiskt. Men hennes inre
ropade inbjudande till honom. Snabb som ögat tryckte hon ner de känslorna.
”Inget rajraj ikväll om jag får bestämma.” sa hennes medvetande.

-
Nattkvinna utan namn, jag trodde inte jag skulle få se dig igen, sa Vincent och
såg ner i kvinnans ansikte. Jag har sökt högt och lågt efter dig sen den dagen
jag såg dig om natten.

Storm svarade inte utan lade fram sin
frustrationsframkallande uttråkade min och sökte desperat efter ord som skulle
få honom att släppa taget om henne. Men ödet var emot henne då hon släpades fram
till dansgolvet och slöts tätare i hans armar.

-
En dans kan ni väl ge mig min sköna, sa Vincent med överdrivna maner. Han log
sexigt mot sin motvilliga partner.

-
En dans och inget mer, svarade Storm kort och koncist. Jag har inte tid till att
roa mig egentligen.. ”Jag har aldrig tid till att roa mig, jag har fullt upp
att vara fullständigt uttråkad.” tänkte hennes samvete.

Hon slappnade av i hans famn och lät sig villigt föras i
dansen. Hon vägrade lyssna på rösten som skrek ut i hennes inre om att hon
passade perfekt i hans armar. Han flyttade högerhanden och lade den om hennes
nacke, hans fingrar fick henne att darra till i hela kroppen. Han inpräntade
varje rörelse, varje litet ljud i sitt minne. Han tryckte henne närmare sig och
lade ansiktet mot hennes hals och andades in hennes doft. ”Hon doftar som en
gudinna. Skog, styrka, blod och passion.” Han försökte hålla sina begär i
styr, men han kände hörntänderna sina växa och bli längre i sin mun. Hans
instinkter var att sänka ner huggtänderna i hennes bara hud där axel och nacke
möttes, att märka henne som sin maka. Visst kände han att hon var påverkad av
situationen, men han måste veta säkert att hon var villig att ge sig till honom.
Tveksamhetens röst ekade i hans huvud. ”Kanske hon bara är ute efter en kort
stund av njutning, kanske hon redan har en make, kanske hon bara är snäll mot en
ensam utstött främling?” Han sköt de tankarna åt sidan och såg ner i hennes
ansikte. Med en långsam rörelse så flyttade han upp hennes mörka glasögon på
hennes huvud så han kunde se hennes ögon.

-
Vad heter ni? frågade han lågt med läpparna mot hennes öra. Han kände rysningen
for genom hennes kropp.

-
Storm, kved Storm utan att tänka sig för. Hans andedräkt fick henne att tappa
kontrollen totalt över sina sinnen.

Hon kände hans leende mot sitt öra.

-
Storm? Det borde jag nästan kunnat räkna ut så som du for fram med ödlemannen.
Jag hade annars namnet Blixtra i tanken efter att du försvann från mig. Vincent
förde sin höger hand ner mot hennes rundade bakdel och tryckte henne mot sitt
hårdnande under liv. Han skrattade lågt och hest när han hörde henne dra häftigt
efter andan.

”Ingen kan anklaga henne för att vara en kall och
känslolös kvinna. Jag tänker i alla fall inte göra det.” tänkte Vincent och
kände tillfredsställelsen sprida sig genom hans kropp.

-
Vem är Ni egentligen? frågade Storm med ansiktet begravt mot sin danspartners
axel. Hon erkände tyst för sig själv att hon älskade doften av den här mannen.
Han luktade starkt av tall. ”Och upphetsning, han begär mig, det kan jag
känna. Men för hur länge?”

-
En man som vaknade av en underbar doft som kom att få mig förhäxad. Men jag har
svårt att tro att något mer förhäxande än en kvinna i nattens mörker existerar.
När jag såg dig i skogsgläntan efter att du slagit ödlemannen så var jag fast.
Jag vill ha dig, viskade Vincent hett i Storms öra.

”Jag vill ha dig.” Meningen fick Storms hud att
knottra sig tio gånger om. Hon hörde sina inre röster skrika om att ge efter men
hennes sunda förnuft var inte en av dessa röster. ”Vad händer sen? Han kommer
att försvinna ur ditt liv fortare än en fisk rapar, och det vet du. Så har det
alltid varit och så kommer det att förbli. Ingen vill ha en kvinnlig demon som
sin kvinna.” Storm kvävde en frustrerad fnysning. ”Jag vägrar lyssna på
dig i natt samvete, inatt vill jag bara leva.” tänkte hon och sköt alla
vettiga tankar åt sidan och hängav sig åt sin danspartner och musiken som
strömmade högt och dovt ur högtalarna. Vincent kände hennes kapitulation och
smekte henne över ryggen.

När musiken tystnade drog han med henne ut genom entrén och
ut genom dörren. Utanför så ställde han henne med ryggen mot en vägg. Han såg
ner i hennes kattformade ansikte och förlorade sig i de gulgröna djupen i hennes
ögon.

-
Du luktade av blod när du kom in genom dörren, och jag anar blod i luften nu.
Vad hände? frågade han henne.

Storm försökte titta bort men han satte två fingrar under
hennes haka och tvingade henne att se honom i ögonen.

-
Jag blev överfallen av fyra män som ville ha sällskap för natten. De ligger döda
på gatan inte långt här ifrån nu. Jag dräpte dem. Storms röst var hård som
diamant. Kanske han skulle bli rädd och släppa henne nu när han visste vilket
monster hon egentligen var. Ett monster som dräpte utan att tveka.

-
Om de försökte med något så förtjänade de döden. Jag skulle ha gjort detsamma i
dina kläder nattkvinna. Vincent smekte Storms ansikte och hals med sin högra
hand.

Han såg hennes kinder bli allt rödare av upphetsning och
det gjorde honom modig. Han böjde sig ner och kysste henne djupt. Med sin
sammetslena tunga fick han henne att sära på sina läppar och släppa in honom.
Han smekte hennes vassa hörntänder och log tyst. ”Läckert, jag är inte ensam
om att vara ett rovdjur i staden.” Storm kved tyst när hon kände hur blodet
förvandlades till het eld och slickade hennes inre från topp till tå. Hon
slingrade sina armar om hans midja. ”Han är välbyggd.” tänkte hon när hon
kände de spelande musklerna genom skjortans tyg. Plötsligt bröt Vincent kyssen
och lyfte upp sin blick. Polissirener ekade långt borta, och han hade lärt sig
under veckan vad de betydde. Trubbel. Storm vaknade upp ur trancen som kyssen
orsakat. Hon stelnade till när hon hörde ljudet. ”Fan också, de har redan
blivit funna. Dags att sticka långt bort från den här platsen.” tänkte hon
och försökte dra sig ur Vincents grepp men han vägrade släppa henne.

-
Var vänlig och låt mig gå, bad Storm med låg men varnade röst.

-
Vad får dig att tro nattkvinna att jag tänker släppa taget om dig nu när jag
äntligen har funnit dig? Frågade Vincent lite gäckande.

-
För att jag ber dig om det, snäste Storm.

-
Nej, inte den här gången.

-
Jag har redan dräpt i natt, varför skulle jag inte göra det igen?

Hotet hängde i luften men Vincent log snett. Storm morrade
dovt och lade sina armar i kors över sitt bröst så hennes händer vilade på
hennes axlar. En lätt koncentration fick hennes extra klor att växa ut någon
decimeter och glöda farligt med en giftgrön lyster. Han lättade på sitt grepp
för att flytta sig undan en bit, men han släppte henne inte helt.

-
Imponerande, mumlade han.

-
Huggtänder från en javanesisk svartdrake, sa Storm som om det skulle vara det
mest naturliga i hela världen.

Han visste att hennes naturliga klor var dödliga, det hade
han ju sett. Men att hon använde vapen så som gifttänderna från en drake hade
förvånat honom, ännu mer förvånad var han över hur hon lyckats få dem in under
sin hud, för han kunde ju se att de var fästade under hennes krämvita hud.

-
Jag föreslår att Ni släpper mig Vincent Valentine, om ni vill leva. Storms röst
tålde inga motsägelser och Vincent släppte motvilligt sitt tag om hennes axlar.

Så fort Storm kände hur han släppte taget så kastade hon
sig iväg nerför gatans mörker. Hon hörde honom följa efter, hon hade räknat med
det. Med ett gracilt hopp försvann hon upp på ett svart hustak. Vincent visste
att han inte kunde göra om samma sak, men han följde hennes susande flykt från
gatan, han hade hela sitt väderkorn på spänn och var för en gångs skull glad
över dimman. ”Det ska mycket till att jag ska förlora henne ur sikte den här
gången.” tänkte han och lade i en överväxel för att försöka hålla jämna steg
med demonen som flög över taken. Storm var medveten om att hon inte skulle komma
undan den här gången. Men hon tänkte inte ge upp så lätt, och hon skulle
definitivt inte bli en lätt erövring för vampyren. Hon ökade farten och satte
kurs mot sin vindsvåning. ”Jag tar vägen över kanalerna, det ger mig lite
extra tid. För det verkar inte som om han kan hoppa så som jag kan.” tänkte
Storm och ett retsamt leende lekte på hennes blodröda läppar. Hon såg den första
kanalen komma upp fort i hennes synfält och hon förberedde sig på jättesprånget.
Hon spände ut slängkappan och kastade sig ut över kanten. Hennes överkänsliga
öron uppfattade Vincents häftiga inandning när hon tog steget över takåsen.
Storm skrattade lågt innan hon landade mjukt på hustaket på andra sidan kanalen.
Hon kastade en blick bakåt och såg Vincent stå på motsatta sidan med frustrerad
blick i sina röda ögon. I nästa ögonblick var hon borta igen.

-
Hur gjorde hon det där egentligen? Tänkte Vincent och sökte efter en bro eller
övergång över kanalen.

Han fann en träbro och började springa igen, han vädrade i
luften och fann doften efter Storm.

Storm nådde fönstret till sin vindsvåning ganska fort och
skyndade sig att krypa in och stänga det efter sig. Hon kastade en blick på
klockan och hon visste att det inte skulle dröja länge förrän Vincent kom
farandes som en tornado. Hon skyndade sig att byta om till sina svarta byxor och
tröja. Att bära klänning var inte det rätta om man hamnade i slagsmål. I fjärran
hörde hon polissirenerna eka. ”Det börjar snart bli omöjligt för mig att bo i
en stad, jag kommer alltid att dräpa någon i slutänden.” Hon suckade djupt
och fäste sina dolkar i skärpet till byxorna. ”Man kanske skulle köpa sig ett
slott långt bort från civilisationen och begrava sig i det?” Storm kände sig
plötsligt mycket trött och det gjorde henne irriterad. ”Det är den där jäkla
vampyrens fel, hade han inte dykt upp så hade mitt liv gått vidare i sina
tråkiga urvattnade banor och jag skulle inte behöva tänka på att flytta från
staden på grund av att jag dräpt onda män.” Hon väcktes ur sina tankar av
ett högljutt brak. ”Ooops, han är visst arg.” tänkte Storm och flinade
elakt innan hon sprang till fönstret och öppnade det. Hon klättrade ut och upp
på taket på huset.

Vincent trasade sönder dörren till Storms vindsvåning. Han
sprang in i en vägg av hennes doft. Han morrade och sökte runt i lägenheten
efter sin kvinna men hon var som bortblåst igen. Han lade märke till att
fönstret i köksregionen stod på vid gavel. ”Skit, hon har lyckats smita
igen.” Han blickade ut och såg sig omkring. Han fick syn på en svart tygbit
försvinna in över kanten på taket och klättrade ut för att följa efter henne.

Han såg henne sitta uppflugen på skorstenen och han kunde
inte låta bli att tänka på hur demonliknande hon var egentligen. ”Vad är det
du flyr från nattkvinna?” frågade han sig själv och ställde sig framför
Storm och såg upp i hennes ansikte.

-
Ni borde inte ha kommit Valentine, sa Storm med låg röst. Jag är ett monster,
det har ni ju själv sett. Jag dräper utan misskund

-
Inte mer monster än mig själv. Jag har vandrat jorden runt flera gånger innan
jag valde att somna in i en grotta i Nordlandet. Jag väcktes ur min slummer för
en vecka sedan av en doft som fick mig att darra i kroppen.

-
Jag är en demon, jag kände aldrig de som skapade mig. Jag vet inte hur länge jag
lever, kanske jag är odödlig. Jag ingjuter fruktan hos människor trots att jag
inte önskar det.

-
Vi är två sidor av samma mynt nattkvinna, varför vill du inte erkänna det? Han
såg hennes ögonbryn rycka till. Du är den första som jag känner tillhörighet
med.

Storm hoppade ner från sin plats och ställde sig en bit
från Vincent. Han hörde henne andas fort som om hon sprungit flera mil i
sporrsträck. Men det var inte därför, det visste han. Han tog ett steg närmare
henne och hoppades på att hon inte skulle springa bort från honom igen. Han såg
henne bita sig själv i läppen med sin vassa hörntand, blod sipprade fram och han
visste att hon var både upphetsad och nervös. Storm fann sig snart i hans starka
famn igen, den här gången gjorde hon inget motstånd. Vincent smakade på hennes
läppars blod och smaken gjorde honom berusad. Han ville ha mera av vad hon hade
att ge honom. Hennes armar smekte sig runt hans smala midja och hon log mot hans
mun när han tryckte henne närmare sig för att visa beviset för sin upphetsning.
Han förde hennes hår åt sidan och lät sina läppar smeka sig ner mot hals och
nacke. Under hennes hud pulserade århundraden av återhållen passion och lusta.
Vincents kropp skrek ut om att ta henne här och nu, men han lade band på sig.
Att älska på ett hustak om hösten passade honom inte. Storm kände hans motvilja
och drog sig ur hans grepp. Hon gick till dörren som ledde ner i huset. Han
hörde henne skratta lågt när hon fick syn på dörren, eller resterna av den, som
ledde till hennes lägenhet.

-
Ser den andra dörren likadan ut? Frågade hon hest och menade dörren till
trapphuset.

-
Ja, den gör tyvärr det, sa Vincent och kände en rodnad krypa upp på hans kinder.

Storm log och slöt ögonen. Han såg hennes läppar röra på
sig, men inte ett ljud kom över dem. Lika lätt som han hade trasat sönder
dörrarna hade Storm med hjälp av magi pusslat ihop dem igen.

-
Du måste lära mig det där en vacker dag, mumlade han och drog in henne i sin
famn igen.

-
Mmmmm, kanske det.

Storm vände sig om och gick in i sin lägenhet. Vincent
följde henne tätt i hälarna. Han såg när hon stängde fönstret i köket.

-
Bra flykt väg, inte många som kan använda sig av såna.

-
Den har bara använts som flyktväg under tiden du har funnits i mitt liv, log
Storm och hängde av sig sin slängkappa.

Vincent ställde sig bakom Storm och lade sina armar runt
hennes midja. Hon lutade sig bakåt mot hans bröst och kände sig trygg. Hon hade
bestämt sig uppe på taket, hon skulle njuta av den här mannen, om så bara för en
endaste natt. Han sänkte ner sitt huvud mot hennes hår och andades in hennes
skogsdoft. ”Hon skulle inte bo i staden, hon passar bättre i skogen. Mitt
skogsrå, min vackra nymf.” Han förde håret åt sidan och kysste hennes nacke
och axlar. Storm kände hur huden knottrade sig och hon kunde inte låta bli att
kvida lågt.

-
Ikväll är du min nattkvinna, viskade han tyst. Inatt ska du bara känna, inget
annat.

-
Mmmm.

Han föste henne mot sovrummet och Storm kände hur
fjärilarna i magen började röra på sig igen. Han ställde henne med bröstet mot
väggen och smekte av henne den svarta tröjan. Hon kunde höra honom dra efter
andan när han såg hennes svarta tatuering som formade en svart drake, en
hyllning till draken hon dräpt. Med sina fingrar följde han konturerna av
tatueringen till dess svans försvann ner under byxlinningen. Han såg att Storm
ville vända sig om men han lät henne inte göra det. Med flinka fingrar knäppte
han upp hennes byxor och lät dem falla mot golvet. Drakens svans doldes nu bara
av ett par svarta bomullstrosor. Storm skämdes lite över dem, hon önskade nu att
hon tagit på sig något mer sexigt. Hon såg över axeln att Vincent själv fått av
sig sin skjorta och Storm medgav att synen av hans bara bröst fick hennes hjärta
att slå tio gånger fortare.

-
När tatuerade du den här vackra draken? Frågade han och lät sina läppar ersätta
fingrarnas väg ner mot draksvansen.

Storm svalde hårt för att kunna svara överhuvudtaget, att
stå helt naken med bröstet mot väggen och en mans läppar mot sina rundade
skinkor gjorde det hela svårt..

-
Strax efter jag dräpt svartdraken, vars tänder är mina vapen och dess skinn är
min rustning. Jag ville göra något för att hedra hans minne, Náriëls minne,
viskade hon lågt. Hon ryckte häftigt till när han bet henne lätt i ena skinkan
och drog fram blod.

-
Hedervärt av dig min kära, sa Vincent och kände den lätta darrningen i Storms
kropp när han slickade upp hennes blod som rann ner efter hennes vänstra ben,
sen fortsatte han sin tortyr upp längs hennes korsrygg med sin silkeslena tunga.

Han förde sin tunga upp mot hennes nacke, han bet henne
lätt efter vägen. Hans händer smekte sig upp mot hennes bröst men han rörde
henne aldrig.

-
Vill du bli min? frågade han med läpparna mot hennes öra.

Storm nickade bara, hon litade inte på sin röst.

-
Jag måste höra dig säga det, manade Vincent.

-
Jag vill bli din, viskade Storm med ansträngd röst.

Ögonblicket därpå kände hon en vass smärta skjuta genom
hennes kropp när Vincent bet henne i axel för att märka henne som sin kvinna.

Storm kastade huvudet bakåt i smärta och njutning. Aldrig
tidigare hade hon känt något så erotiskt. Hon visste att blod rann från såret
ner över hennes bröst och det gav bara mer bränsle till elden som brann i hennes
inre. Hon öppnade munnen för att skrika men inte ett ljud hördes. Vincent vände
på henne och såg ner i hennes ansikte. ”Hon är verkligen min, hon är min maka
nu. Min att älska, min att äga, min maka.” Han fångade upp en blodsdroppen
som formades på hennes högra bröst med sina läppar, nöjd med reaktionen han
skapade hos sin älskade demon. Hon tryckte sig omedvetet mot hans mun för att
känna mer. Han slickade i sig blodet innan hans läppar flyttade sig ner mot
hennes mage. Han lekte en stund med hennes navel. Vincent visste att han kunde
ta henne nu, hon doftade härligt av upphetsning, men än så länge ville han bara
njuta av hennes kropp.

-
Vincent jag klarar inte av mer, flämtade Storm och visade med hela sin varelse
vad hon ville att han skulle göra med henne.

-
Inte än svartängeln min, jag ska njuta av dig en lång stund till, sa han med låg
hes röst. Han förde sin högerhand mot källan som var all hennes kvinnlighet.

Sakta förde han ett finger mellan de heta vecken, och Storm
svarade med ett lågt skrik. Han kände hur att hon var het och fuktigt.
”Endast för mig, mig och ingen annan.” tänkte Vincent begärligt. Storm anade
att hon snart skulle falla ihop i en darrande massa av känslor om han inte
gjorde något drastiskt med henne, som att slänga ner henne på sängen till
exempel. Hon drog häftigt efter andan när hon kände hans finger föras in i
hennes heta inre samtidigt som hans tumme sakta torterade hennes gömda pärla.
Hon grep dag om hans axlar för att inte ramla ner över honom när första vågen av
orgasm forsade in. Vincent insåg att hans svarta ängel inte skulle klara mera
tortyr. Han reste sig upp och tog emot Storm i sina starka armar och lyfte upp
henne. Han tog två steg och lade ner henne på sängen. Med tysta ord och rörelser
visade han henne att hon skulle ligga på mage. Han klädde fort av sig sina
resterande kläder och placerade sig själv mellan hennes ben. Hon kände hans heta
andedräkt mot sin nacke och bara det fick henne att skaka i ännu en orgasm.
”Antingen är det mycket länge sen hon var med en man, eller så har hon aldrig
varit det överhuvudtaget.” tänkte Vincent och förde sin manlighet närmare
hennes längtande hetta. Utan att tränga in i henne strök han sin hårdhet mot
henne och retade hennes kropp. Det blev till slut för mycket för Storm och hävde
sig upp på alla fyra och tog saken i egna händer. Hon förde in honom i sig och
nästan tvingade honom ta henne. Hon hörde Vincents låga hesa skratt innan han
tog ett stadigt tag om hennes midja och sakta röra sig tillsammans med henne.
Han älskade hennes rättframhet och frigjordhet. De var perfekta för varandra.
Han kände hur hennes inre väggar slöt sig som en mussla om honom och en tyst
snyftning från hennes läppar talade om för honom att hon återigen rörde vid
himlens pelare. Han följde henne och tillsammans nådde de taket på paradisets
hus.

Långt borta i en grotta fylld av kristaller hördes ett lågt
skrattande.

-
Náriël’s banekvinna och demon är maka till en vampyr. Jag kan inte vänta allt
för länge för att se hur det slutar.

En mörkgrön skugga lade sig åter till ro i kristallgrottans
mörker.

The End
- 1
You need to be logged in to leave a review for this story.You need to be logged in to leave a review for this story.
Report Story

A Gothic Tale